Du som drog nytta av min avsaknad av ryggrad. Du som hyllade min oerfarenhet, sträckte den mot skyarna som det lilla barn jag var i din skugga. Du som vävde mattor av vackra bokstäver och fick mig att lita på att de skulle flyga. I själva verket lämnade de så klart aldrig marken – magi existerar inte – men de dög bra för att sopa dina smutsiga lögner under.

På många sätt var jag alldeles ny när du satte dina klor i mig. En liten kaninunge: dunig och rädd. Sökande efter essensen av mig själv och efter mitt eget gillande och andras. I och med dig trodde jag att jag hade hittat det. Du var ett nytt koncept, en ny idé, en ny metod för att bota den sprängande värken, den svidande känslan av permanent nederlag.

I dina händer lade jag det ömtåligaste jag hade: hoppet. Dina mörka ögon lovade att du skulle hålla hårt i mig, i allt det sköra. Vårda mig, nära mig, skydda mig från det onda, det kalla, det hårda där ute.

Det var så skönt att vara sårbar för dig. Så underbart att sjunka ner på knä, lägga pannan mot golvet, handflatorna neråt, horisontellt. Att lita på dig. Att lägga mina beslut i dina händer. Att märka min hud med ditt namn, att vara din, att tillhöra dig. Det var inte fult och förlegat, det var tryggt och precis vad jag behövde. Illusionen av att vara din förlängning – en del av din stolthet, den vackraste fjädern i din stora hatt – höll mig varm om natten.

Vet du hur jag visste att du hade mig? Jo, du fick mig att gråta innan vi ens betydde något för varandra. Det var något du sa och sättet du sa det på. Som om du var äkta, som om du var annorlunda och som om du såg mig. Fårakläder görs tydligen inte bara av ull, men det var något som jag inte förstod förrän långt senare.

Ungefär samtidigt insåg jag att du hade tagit dig vatten över huvudet. De där ögonen som först sett ut som om de vetat vad de pratade om blev plötsligt vilsna och verkade onåbara. Dina ord nådde mig inte heller längre. De lämnade aldrig din mun eller dina fingrar, slukades upp av ditt mörker. Det där mörkret som du hade berättat för mig om, varnat mig för, men aldrig lät någon lysa upp.

Vet du vad som frustrerade mig mest? Det var hur du å ena sidan var så smärtsamt klarsynt och å andra sidan en sådan förbannad martyr. Du visste hur många andra kvinnors hjärtan du hade förintat, det berättade du allt om för mig. Jag fick höra om stackars Madde, Christine och Anna, hur de hade missletts in i galenskap och hur du hade övergett dem. Det var förstås inte riktigt så du formulerade det, men det var ändå det som var andemeningen. Jag tyckte så synd om dig, var helt övertygad om att du bara var missförstådd och att de var psycho-brudar som inte förstod gränser.

Men vad hade de alla gemensamt? Jo, du. Du var den gemensamma nämnaren, boven i allas drama. Och du såg det. Dina ögon fylldes av tårar när du berättade om det. Men du gjorde inte minsta lilla för att ändra på framtiden.

Till slut var det min ständiga förståelse och ditt dåliga samvete som grävde vår tysta grav. Du ersatte mig med lättare offer, sådana som inte lämnade dig sömnlös, som inte påminde dig om din känslomässiga otillräcklighet. Kul tjejer, sådana som i stället för att tvinga fram dina brister dolde dem med valpögon och sockerpudrade läppar. En gång hade jag varit en av dem, men för mig var den rollen alltför krävande och onaturlig.

Lycka till.