Bara där i tystnaden,
kan jag ana dem,
till och med se dem framför mig.
Snabbt hitta en lapp att skriva på,
eller telefonen,
eller datorn går lika bra.
Det är orden som är det väsentliga,
inte pappret de är skrivna på.
Bara där i tystnaden kan jag höra dem,
orden att skriva ner,
men inte i ständigt buller.
Musik, prat, musica, skrap, skrik,
höga röster, sorl.
Då fördunklas dikterna igen,
och sjunker åter ner i dyn.
Kanske för alltid.