Du som skulle vara en dos medicin, ett urvattnat drogsubstitut. Kanske till och med ett vaccin om jag hade tur. Eller åtminstone en distraktion. Med lite hopp en studsmatta mot vilken jag skulle kunna ta sats och nå himlen igen. Eller åtminstone trädtopparna.

Inga krav, inga måsten. Inga bojor, inga löften. Vänskap. Du började med ofarliga ord om skogar, filmer, jobb och fotokonst. Fortsatte med morgonselfies, kvällsselfies, dags-för-dusch-selfies. Jag lät mig dras med. Det var inte rättvist att bara du skulle visa dig, så jag blottade mig också. Jag har alltid varit dålig på att säga nej och nu ställdes inte ens en fråga jag kunde svara på. Och det var helt okej. Jag följde bara vinden, strömmen. Kopplade bort hjärnan.

När vi bestämde oss för att ses var jag inte orolig för att du inte skulle tycka om mig som människa. I stället var jag orolig för att du inte skulle vilja utnyttja mig som kvinna. Allt jag ville var att glömma honom och enda vägen dit gick via dina händer. Jag visste det redan innan vi slog oss ner på ett tomt fik i en sjuk stad och du hade släntrat in en halvtimme senare än vi hade kommit överens om. Men jag informerade dig aldrig om det. Sa heller inget om att du satt där han satt när du slog dig ner bredvid mig efter att ha gett mig en annan sorts kram än han.

Du hade läst på. Kom ihåg allt jag skrivit på min profilsida. Det var lite imponerande, men mest olyckligt. Jag hade inte läst på lika mycket om dig och när du ställde frågor om på vilket sätt min avsaknad av gudstro påverkade mig i vardagen, visste jag inte ens om du var en av oss eller en av dem. Det spelade mig inte heller särskilt stor roll. Du hade stora blå ögon, välansat skägg och blont, lite lockigt hår. Du var ett huvud längre än mig och hade armar som skulle kunna hålla om mig en stund. Du sprang inte iväg när jag på det låga bordet mellan oss fläkte ut mitt besynnerligt inrutade liv som en turistbroschyr.

Två timmar senare satt vi i mitt vardagsrum och jag visste att vi aldrig skulle bli mer än vänner. Dina armar höll om mig medan våra blickar var riktade mot en lågbudgetskräckis. Då och då strök du mig över håret och jag slöt ögonen. Din hand rörde sig sedan ner längs min hals, min överarm, underarm, hand. Stannade på min höft. Vilade där en stund och sökte sig sedan uppåt igen. Långsamt, behagligt. Jag föreställde mig att för varje gång din hand reste över min kropp utplånade den ett minne min hud hade av honom. Jag kände mig lättare för varje förintat ögonblick.

Varsin fryspizza och ytterligare en skräckfilm senare satt jag gränsle över dig. Du kysste mig inte som han, men dina läppar vidrörde mina och min tunga hittade din. Mina händer i ditt hår som var längre än hans. Du tog i mig nästan som han, men höll mig hårdare intill, tills det nästan gjorde ont. Det kändes bra. Blåmärkena han gett mig hade varit av ett annat slag. Annorlunda. Bättre. Jag ville inte tänka det, men gjorde det ändå.

En stund senare hade du knuffat ner mig på rygg i soffan. Fortfarande fanns ett par murar av tyg mellan oss, men du rörde dig mot mig som om hud mötte hud. Först långsamt, gäckande, sedan snabbare, löftesrikt. Sedan långsammare än innan, nästan helt stilla. Dina läppar mot mina, en lång nästan evig kyss. Jag vet inte vad som hände. Jag ville ha dig, ville att du skulle vilja ha mig. Ville att du skulle fortsätta, ville att du skulle bota mig, rädda mig, göra mig ny. Men mina tankar tystnade en stund medan dina läppar långsamt vidrörde mina. Jag var bara där och då. Tom. Och det var bra så.

När en tår slog mot min kind bröt jag genom ytan igen. Jag såg upp på dig. In i blanka ögon. Oförstående. Du frågade om vi bara kunde prata en stund och jag sa ja. Du lade dig vid sidan om mig, med ansiktet mot taket. Tv:n stod på i bakgrunden utan ljud. Dess blåaktiga sken fyllde rummet, speglade sig i dina ögon. Jag sa ingenting. En tår föll från ögat ner mot örat. Jag strök bort den och ännu en. Lade min hand på ditt hjärta. Det slog hårt och varmt. Du sa något om det förgångna. Om murar. Bad om ursäkt. Jag strök dig över kinden, armen, hjärtat. Sa att allt var okej.

En lång stund senare, efter att ha kommit överens om att nu är nu och då var då, följde du mig till sovrummet. Du ville låta lampan vara på medan jag vilade huvudet mot din bröstkorg, och jag sa inte emot. Din hud var varm. Mina fingertoppar lekte i håret på din bröstkorg, banade sig väg ner över din mage, sedan upp igen. Lättjefullt, tröstande. Jag bad inte om något, men försäkrade att ville du ville jag. När du tog plats ovan mig sköljde lättnaden genom mig. Jag tänkte inte på honom när du tog över mig, jag lovar. Just då var det bara du.

Morgonen efter gjorde vi om det igen, igen och igen. Vi var lätta, nya. När du åkte hem gjorde du det som min vän. Jag ville inte ha dig som jag ville ha honom. Jag var glad över din vänskap, glad över din närhet. Tyckte om dig. Blev lite sårad när du inte fortsatte att prata med mig som tidigare, men lät det inte förstöra mina dagar.

Vi är ingenting. Eller jo, något är vi: substitut. Du vill inte ha mig egentligen, men jag duger så länge. Du är inte han, men du är bättre än vacuumet han lämnade.

På återseende.