Det började bra
jag förstod inte varför de hade skapat mig
men jag såg gullig ut

så småningom
tog självdestruktiviteten över
och jag satte världsrekord i tidiga självmordsförsök

när jag hade stoppat en buss
genom att lägga mig ner framför den
vaknade psykologin till liv

jag hade blivit rädd för framgång
pappa orkade inte konkurrera
jag for till London med mamma

nej han satte mig aldrig på plats
för jag klämde av mig armen
och utbildade mig i Uppsala

det enda han hade att sätta emot
var förklening och nedsvärtning
jag skrattade och klappade honom på kinden

jag var förbannad på fanskapet
som inte kunde slåss
jag fick börja slå på mig själv

med tiden växte ett annat ansikte fram
det var ärrat, trasigt, ledset och besviket
jag gifte mig och fick barn

I Svenskfinland ramlade jag på Helene
hon målade sig själv som jag gått bakåt
en dag identifierade jag mig med hennes haltande

haltande självbild,
haltande uppfattning om hur hon såg ut
jag tror hon dör -46...tio år innan jag föds

hennes ansikte löses upp och försvinner
min identitet gör sammalunda
det är så skönt att grumla till sitt yttre

det är så förbannat skönt
att grubbla till sitt inre
glömma bort och bara säga "jag vet inte"

jag minns inte
jag kan inte
jag vill inte