Säger det sällan.
Tanken är fin.
Känslan är död.
Orden tyngs ner,
en blånande skam
griper om märgen
med frostbitna händer.
Väser det ur mig
ett svartmulet moln
av ångest.
Kanske är jag en gris,
en vettvillig gast
av dödsätarblod?

Sitter i köket
med chipsskålen tom,
i rummet bredvid
andas din sömn.
Arken på bordet
säger det klart:
"jag saknar min pappa",
jag vet det mitt barn.
Jag gör vad jag kan,
jag äls...
Kanske är jag en gris,
en vettvillig gast
av dödsätarblod?

Livet är hårt,
det lär du dig snart,
inget är gratis,
inte ens du.
Det jag försökte
säga idag
dog i mitt svalg.
De apokalyptiska
ordens makt:
jag äls...
Kanske är jag en gris,
en vettvillig gast
av dödsätarblod?

Läs mina tankar,
läs på mitt kors:
hur får jag de ur mig?
Tre ynka ord.
Du är ju min himmel,
min sorg och mitt hav,
min solgud och månljusets
apokalyptiska
ordlösa makt:
jag äls...
Kanske är jag en gris,
en vettvillig gast
av dödsätarblod?