Strömt
Och det känns som en omedelbar ström har fört mig bort
För det känns som förut medans världen ligger så avlägsen

När jag öppnar garderoben hittar jag en låda som jag inte sett förut. Den ligger där, ovanpå en hög av t-shirts och hopknycklade jeans. Jag borde verkligen sortera bland mina kläder. En alldeles vit låda, fläck fri. Den nästan lyser där den ligger bland mina skitiga kläder. En lyckta i mörkret. Den ligger där och verkar sannerligen nöjd med det. Det ser lustigt ut där den ligger på mina slitna gamla kläder men ändå verkar den ha tagit sin plats i garderoben som en självklarhet. Ovansidan och sidorna ser ut att vara alldeles släta, men springan som går runt om visar att det verkligen är en låda. Ett lock och en underdel. Efter en stunds tvekan sträcker jag fram högerhanden och drar den försiktigt över toppen av lådan. Den är otroligt slät och får mig på något vis att föra tankarna till en vit medelhavs-strand . Jag blundar och drar försiktigt handen fram och tillbaka över den och tänker så skönt det hade kunnat vara att ta ut semester. Italien. Eller Spanien. Costa del Sol. Med en djup suck öppnar jag ögonen och som väntat är lådan kvar tillsammans med min hand ovanpå. En vit låda i min garderob. Handen förs från det fyrkantiga vita objektet som uppenbarat sig, upp till min nacke. Plötsligt blir jag rädd. Eller rädd är kanske inte rätta ordet. Det är roligt det där med ord. Hur man än formulerar sig är det alltid något som går förlorat. Man kan ha hur stor vokabulär som helst, lägga fram dem mest komplicerade utläggningarna, men den innersta kärnan ligger alltid dunkelt omgiven av olika intryck och perspektiv. Bekymrad. Jag blir fullständigt och absolut bekymrad. Har någon mitt i svarta natten, med handskar och luva brutit sig in i min lägenhet, smygit in i mitt rum och lämnat en vit låda? Anledningen till att jag inte är rädd utan snarare bekymrad beror nog på det faktum att detta låter riktigt löjligt. Varför skulle någon göra det? Det är tydligt att inget har tagits ur garderoben, främst för att kaoset jag lämnade där igår, idag ligger kvar på exakt samma vis. Plötsligt slås jag av en impuls och börjar springa runt i lägenheten, i hopp om att något ska vara stulet. Ja ni hörde rätt. Om inget är stulet, om det inte finns några tecken på inbrott... Hur skulle då en låda helt plötsligt dyka upp ur tomma intet i min skitiga garderob?

Utmattad och förvirrad sitter jag på golvet med ryggen mot dörren. Det tog inte särskilt lång tid att gå igenom lägenheten. Ägodelar är inte något som tar upp särskilt mycket av min tillvaro, och så klart då inte heller min lägenheten som är luftigare än dem flesta. Även om den inte är stor alls, en 2:a på 45 kvm, så ger avsaknaden av möbler och annat krafs en känsla av tomhet. Jaha tänker ni, det är väl självklart att tomma rum ger känsla av tomhet, men det jag huvudsakligen syftar på är att pågrund av tomheten RUNT OM KRING, så uppstår en annan sorts tomhet INIFRÅN. När man först kommer in och börjar röra sig i lägenheten märker man inte så mycket, men med tiden så känner man hur ett liten så av tomhet har slott rot, och dess grenverk börjar vrida sig runt och fylla ut kroppen. Jag hatar att ha för mycket saker omkring mig och har alltid föredragit att leva sparsmakat. Åtminstone när det gäller inredning. Men tomheten som inger sig i den här lägenheten har jag aldrig slagit på innan och helt ärligt har jag inte bestämt mig om den faller mig i smak eller ej. Lite förstrött tittar jag upp i det vitmålade taket och tänker om personen som lämnat lådan i garderoben hade känt samma sak. Om en sån person nu fanns överhuvudtaget. Inget hade tagits. Inget hade flyttats. Men ett föremål hade lämnats. Alltså måste personen finnas. Plötsligt slår en tanke som en blixt ner genom mig och skjuter mig upp på benen igen. Och så står jag där, stirrande på lådan igen. Jag måste ju öppna den tänker jag. Men nu märker jag hur jag inte längre bara är ytterst bekymrad, utan fasansfullt rädd. Jag vill inte veta vad som är där i. Varför skulle jag ha behövt drabbas av detta, säg mig det! Jag bestämmer mig för att plocka upp lådan och lämna den på byrån som står bredvid garderoben i sovrummet. Jag klarar helt enkelt inte av att ta hand om det just nu jag är alldeles för uppjagad och klockan är allt för tidigt för sånt här. Utmattad drar jag mig tillbaks till sängen där jag kastar mig ner på rygg. Jag försöker glömma hela denna osannolika morgon och drar mig istället till minnes gårdagen.
Sveriges national dag, den 6:e juni. Den morgonen (som såklart var helt olik den morgonen som komma skulle) ringde mitt alarm klockan 10 på morgonen och i en sengångares tillstånd drog mig själv till duschen där jag halvt förlamad av trötthet stod och lät duschhuvudets vatten skölja över mig i ungefär 15 minuter. Dagen innan hade jag varit på fest och bakfyllan var ett faktum. Men efter duschen och 2 koppar kaffe var jag snart mig själv igen. Efter att jag valt ut kläder från min omtumlande( och helt utan mystiska föremål) garderob och klätt på mig bestämde jag mig för att ta en promenad i parken och besöka biblioteket. Böcker är något för mig omöjligt att leva utan och biblioteket är ett ställe som ofta får besök av mig. Parken såg ut som den alltid gör på sommaren. Gröna bokträd under en blå himmel och fullt av familjer och par som promenerar i sommarsolen. Kanalen glänser mörk grönt där den slingrar sig genom gräs, uteserveringar, bokträden, grusstigar och diverse broar. Efter att ha tagit en snabb runda kring allt detta somriga började mina steg leda mot Malmös stadsbibliotek. När jag är ungefär 10 meter från ingången hörde jag en röst kalla på mig på bruten svenska.
orsekta! orsekta jag tro den ar stengd! Förvånad vände jag mig och tog av mig in ear hörlurarna.
- ursäkta?, sade jag.
- ja tro den ar stengd biblitek!
- jaha svarade jag förläget och tittade mot biblioteket och dess stora fönster, och mycket riktigt såg det tomt och släckt ut. Stängt helt enkelt.
- Ja det ser ju ut så, sade jag och vände mig mot mannen.
- den er stengd? Jag fragar dej?
- aha du vet alltså inte heller, jag var själv påväg in, men du verkar ha rätt. Det ser ju faktiskt stängt ut.
- ja ja ja ska vi gå kolla? Jag svarade att jo det kan vi göra och tillsammans tog vi oss fram till bibliotekets karuselldörrar. Mycket riktigt stod där en skyllt bredvid ingången som svarade på vår fråga. ”6 juni nationaldagen - STÄNGT.
- jaha, sade jag ännu en gång. Det var ju tråk.. började jag men mannen bredvid mig avbröt mig kvickt och fortsatte med en presentering av sig själv. Med sin brutna men förståeliga svenska sade han mig högtidligt, med bröstet högt, att han är en man som går vid namnet Gabriel. Jag kommer ihåg hur förbluffad jag blev av mannens utseende. Han var kortväxt men kraftigt byggd. Ett nattsvart skägg klädde större delen av hans undre ansikte, men det var väl trimmat. Ett par glasögon satt långt ner på näsan och dessa glasögon var av den minsta sort jag någonsin sett. Guldbelägda bågar och ovala glas som säkerligen inte var mer än 4 cm i diameter. Dessutom satt dem så långt ner på hans stora breda näsa att han omöjligt kunde se något ur dem. Men det var hans klädsel som gjorde störst intryck på mig. Han var klädd helt i blått. Men varje plagg var av en egen nyans och resultatet blev en fullständig röra. Ljusblå jeans, Mörkblå tröja under en himmelsblå vindjack. Det enda som matchade var hans djupt mörkblå spetsiga mocka skor och en till synes proppfull väska som såg verkligt tung ut som var i samma nyans. När jag tittade honom i ögon märkte jag det märkligaste med honom. Han hade ett mörkblått öga(mörk blått?!?) Och ett svart öga där pupillen helt försvann i det omringande mörkret. Mannen i blått fortsatte sin presentation.
- Jog studirar på folhkoniversitit har i Mamö. Svenska! Men jo bo i trelliborg. Mycke loooong! Jag måste erkänna att jag verkligen inte ville fortsätta den här konversationen, utan var redo att vända mig om och gå raka vägen hem. Men något kom över mig och jag kände att nog måste jag också presentera mig. Jag är ingen ängel precis och synda gör jag dagligen, men en god uppfostran stannar hos en genom livet.
- Isak, sade jag och sträckte fram handen mot hans.
-Ihsaachk! Mycke vacker, mycke vacker nomn! Mannen som kallar sig Gabriel grep tag i min hand och skakade den våldsamt och talade nu så högt att jag började bli röd om ansiktet och tittade generat mig omkring.
- haha tackar tac.. här avbröt mannen mig ännu en gång.
- Du studera onivärsite?
- Nej nej, svarar jag - Jag jobbar.
- vad du jooba?
- Lagerjobb, truckkörning och så.
- hö!, Grymtade han tillbaks.
- Jag bott i Frankrike 20 år gapade mannen. Jag bott i Sverige i 2 år utropade han och sträckte ut armarna. do vet, jag psykolog och forfattore! Än en gång gjorde mannen mig verkligt förvånad. Den här gapande dåren, författare? Psykolog? Men jag ville ju inte förnärma honom med att säga emot honom, och började dessutom bli lite intresserad av denna besynnerliga figur jag stött på.
- wow intressant, började jag dumt säga utan att kunna hålla tillbaks en viss sarkasm. Men Gabriel verkade inte märka detta och bjöd glatt på en cigarett. Jag tog tacksamt emot som hade glömt mina där hemma. Samtidigt tände vi våra cigaretter i tysthet och drog sedan samtidigt i oss ett djupt blås och andades ut som om vi var synkroniserade. Men tystnaden varade inte länge.
- Mycke donskar har! Fortsatte Gabriel gapa för mig samtidigt som han rynkade på näsan och såg missbelåten.
-Jävla danskar, svarade jag och skrattade. Jag var inte längre lika nervös i hans sällskap och började istället roa mig åt den rådande konversationen, hur konstig den än må vara.
-Uppå lande mycke finnlandare!
-Jo visst. Va fan ska man svara på detta? Vart ville han komma? Men det skulle jag ju så klart snart få reda på.
- Men i Stockholm… Gabriel lutade sig nu närmare mig och förklarade tyst för mig.
-Mycke somalis, väste han åt mig. dom dricka for mycke hela tid, och röja hasch, ojojoj for mycket for mycket. Jog röka inte hash inti jog nej, nogon gong efta veckor nogon gong.
-Okej okej, svarar jag och trodde mig på ett ungefär förstått vad han sagt.
-Jog bara dricka en gong i vecka!
-Ja de ju smart, säger jag och märkte här hur dumt allt jag svarade han låter. ”ja, okej visst, jaha, jasså osv.. Min sociala kompetens är verkligen svag. Men det verkade inte Gabriel bry sig om.
-Lordagar! Utropade Gabriel och slog upp händerna mot skyn och tittar på mig med uppspärrade ögon. Det tog mig ca. 3 sekunder att förstå vilken veckodag det var idag. Lördag. Hans beteende blev nu mer klart för mig men jag minns hur konfunderad jag blev när jag inte märkte någon som helst öl eller sprit på hans andedräkt, även om han stod nära mig.
-Jog gilla whiskey ock öl! Förklarade mannen högt med händerna på höfterna och näsan i vädret. Av hans kroppsspråk skulle man tro att han stolt förklarade sin heder eller nått, men nu var alltså hedern utbytt av uppradanden av alkoholhaltiga drycker
-Ock cocktajl!! Mycke bra! Forsatte Gabriel och såg nu vild ut och såg på mig med ett lustigt leende. Skräckinjagad förtjusning stämmer nog in på vad jag kände inom mig.
-Do gilla cocktajl?
-Självklart! Vem gillar inte cocktail! Jag började roa mig med att härma hans beteende, om än inte fullt ut, för att få mannen mer uppjagad. Jag kan inte riktigt förklara det nu i efterhand, men jag började bli smått road av den där snubben och glömde min bakfyllan som sakta dragit sig tillbaka till ett ensamt hörn i min tomma hjärna. Men i samma hörn tryckte även flyktresponsen. Det var bäst att vara på sin vakt.
-Jog ha har, viski! vi kan ha cocktajl om du vill ha…? Han pekade och skakade med pekfingret mot väskan på ryggen och fortsatte le sitt lustiga leende. Huvudet skakade han samtidigt i samma takt som pekfingret. Jag blev faktiskt otroligt sugen på erbjudandet, men förnuftet tog över och jag avböjd och förklarade att det var lite väl tidigt gör mig. Klockan var knappt 12.
-Okej okej.. Gabriel såg lite ledsen ut och såg ner på marken, men(!) bara för ett ögonblick, då han snabbt tittade upp med sin vilda blick.
-Do mycket fin maniska! Med dem orden öppnade han sina blåklädda tjocka armar och omfamnade mig. Jag tryckte honom tillbaks, men bara för ett ögonblick då jag sedan kvickt tog mig ur kramen.
-Du jag måste gå nu, jag ska träffa en polare, ljög jag hastigt
-Do moste go?
-Ja men det var trevligt att snacka med dig! Ännu en lögn, då det för mig näst inpå surrealistiska samtalet knappast kan beskrivas med dem orden. Återigen tryckte vi varandras händer och jag hälsade adjö. Mina steg tog mig raskt förbi biblioteket, och när jag närmade mig trappan som går upp till trottoaren på Fersens väg hörde jag Gabriels (för mig nu omisskänneliga) tjut bakom mig
-Ishaachk!! God ler mot dej!! Do lockans son!!
Utan att se tillbaks fortsatte jag upp för trappan, omtumlad. Jag förstod ögonblickligen att det var mitt namn han anmärkte på. Isak, ”han som skrattar”. Men ändå kände jag ett obehag och Gabriels röst slog kvar i mig likt en för alltid slående kyrkklocka.

Och här ligger jag nu, tänker jag. En olustig tanke börjar förverkligas inom mig. Kunde galningen Gabriel ha något med lådan att göra?