Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Döden min sannaste vän




När de började dö omkring mig
farmor, mormor, morfar, brorsan,
kusinen, kusinen, syrran, kusinen,
farsan, morsan, jag,
hunden, hunden, katten, hunden,

så stod jag där en dag
och såg att att jag pressat av mig min högra hand

och tänkte att
ja ja
det är väl så här det måste kännas
att vara psykolog

det är bara att hoppas att mina barn
vill leva

att jag kunnat behålla gråten
för mig själv




Fri vers (Fri form) av Gunnar Hilén VIP
Läst 244 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2020-07-03 20:59



Bookmark and Share

  Staffan Nilsson

Gillar det här, fast det är mycket dystert.
Det finns många sätt att dö på, läser jag.
Sorgligt är det också när människor omkring mig - också "jag" - dör för mig, inte längre betyder någonting för mig.

2020-07-06

  Eva Langrath VIP
Stark text om sorgen och det svåra i att mista de som står en nära.
2020-07-06

  angela Täubert fd Jansson VIP
Det gör fasansfullt ont att mista sina nära och kära. Men för mig är döden en del av livet...


2020-07-04

  Almagrundet
Stark text. Speciellt raden om barnen berörde mig. Funderar mycket på vad man för över med sina livserfarenheter till kommande generationer och hur man kan hantera detta.

Jag skulle inte kalla döden för min sannaste vän, men min sannaste referens. Därför att den är det enda som är helt säkert i livet. Allt annat är mer eller mindre osäkert. Att uthärda att se döden så innebär också att man inser att jaget kan dö många gånger och på många sätt, men också att ens jag kan uppstå ur förutsättningar till ett mycket ärligare förhållningssätt gentemot djupare skikt inom sig själv och gentemot omvärlden.

Men att se och uppleva sina nära dö är förfärligt, något man aldrig vänjer sig vid, och är en yttersta ansträngning för hela ens psyko-fysiska väsen. Man kan aldrig vara säker på hur man reagerar när någon annan dör. Det är också en lång och komplicerad väg när det gäller läkning och att återfinna en balans i vardagen. Natten har sitt sätt att frambringa minnen och bilder som dagen ofta ser något annorlunda på - en balansräkning som aldrig verkar gå helt ihop.
2020-07-04

    ej medlem längre
@lena
och därför bemödar jag mig med att rubricera döden som min sannaste vän?

Som sagt; konsten är fri och alla nappar, hög som låg.
2020-07-03

    Lena Staaf VIP
Jag ser rubriken som ironisk. Efter många förluster blir man inte vän med döden, däremot van vid den. Trots att den drabbar lika hårt, eller hårdare, varje gång. Rimligt att då få en extra stor ängslighet för sina barns liv och andra anhöriga.
2020-07-03

    ej medlem längre
Livet är dig trogen. Om du ser det.

Jag har vistats på jorden ett halvt sekel.

Finns kvinnor överhuvudtaget i din vy?
2020-07-03

  Fredrik Axelsson
Det är ju ett hopp om att vilja leva. Stark dikt som är vävd kring ett liv. Förlusterna kommer uppradade som en framträdande vemodig svit - som känns. Jaget stillar sig en stund och en omsorgens riktning tar form i den punkten; för framtiden och barnens skull. Ett varmt människohjärta.
2020-07-03

  Gunnar Hilén VIP
Absolut !

En yngling ser max 20 år bakåt i tiden. En åldersman 50 - 80.

Det är stor skillnad.

Uppkäftigheten får sig en snyting. Alltså rädslan !
2020-07-03

    ej medlem längre
dy hyllar döden för att du inte finner fäste i livet.

spelar åldern plötsligt roll, från ditt perspektiv?
2020-07-03

  Gunnar Hilén VIP
Inte hyllar. Den är trognast. Människor ger löften och ljuger. Döden är tyst. Gör sitt jobb. Hur gammal är du som undrar ?
2020-07-03

    ej medlem längre
och du hyllar döden?

bra advokat?
2020-07-03
  > Nästa text
< Föregående

Gunnar Hilén
Gunnar Hilén VIP