Nu börjar jag tröttna på detta regn , mer regn ,
så gräset är så blött att man måste ha stövlar på sig.

Barnens plaskande ger mig glädje och skratt.
Kan se mig själv när jag går med mina gummistövlar som
mamma satt på mig.

En del minnen har etsat sig fast som en skruv som
dras åt.

Blundar hårt för att tårarna inte ska komma ,
hur länge kommer jag att ha denna känsla.

Jag lägger ner allt fint av mamma i min guld ask,
plockar fram den när sorgen vill ut.

Ser pappa komma gående från skogen med ett stort
leende i ansiktet medans han gungar med hinken
fram och tillbaka.

Kommer fram till mig och säger :
Kom nu Hillevi så går vi hem och bakar den godaste
blåbärs pajen!

Älskade pappa , du är bäst!!