Jag ställde frågan till oraklet; vad är meningen med livet? Oraklet svarade snabbt och bestämt,
- meningen med livet är att ge livet mening.

Wow, tänkte jag, är det så enkelt? Fast sedan tänkte jag lite till och ställde frågan, till mig själv nu, vad ger livet mening? Då blev det lite svårare.
Men sedan insåg jag att frågan var fel ställd, den ska nog ställas mer så här; vad ger mitt liv mening?

Jag har flytt så länge nu, från rädslan, från mörkret, från mig själv, från de stängda dörrarna, från livet, från döden. Jag har också försökt fly från tiden.

Nu har jag inte längre någonstans att fly.

Samtliga har hunnit upp mig och håller mig nu i ett järngrepp.
Enda sättet att komma undan är att stanna upp och fejsa dom. Se dom i ansiktet, men utan att låta dem smyga sig upp bakom min rygg, måste alltid hålla ryggen fri.

Men jag är rädd. Sitter med spader ässet, dödens kort. Om han utmanar mig är jag körd.

Finito.

Det blir träfrack och evig vila, 3 meter under jord. Inte så konstigt att jag är skraj, egentligen.

Finns det någon räddning? Någon magi som kan ta mig till en säker plats? Och vad är en säker plats?

En trygg famn, en varm hand, ett tryggt hem?

.
Att söka kärleken är också att söka sanningen, sanningen som finns där i hjärtat, men som dolts av alla uppsamlade bakslag, missar och respektlöshet från andra människor. Sår som dröjt sig kvar, som inte gått att läka.

Hjärtat läker långsamt.

Allt jag kräver är ovillkorlig frigivning; från livet, från döden. En konvertering till evig kärlek, låt mig uppgå i den, ty den är större än livet självt.

Låt mig dö trygg och älskad.

Kärleken är det enda som kan rädda mig.

Den som är älskad kan aldrig dö.

Peter G.

20200719