den rädda jorden
skälvde 

under tyngden av
de hänsynslösa människorna 

hon kände sig sjuk
en feber som växte inuti
som om hon skulle spricka sönder

hennes lungor svårt överansträngda
den kraftigt förorenade luften
hotade att kväva henne

rädda moder jord hade gjort allt
för att få människorna att förstå
att de gjorde henne mycket illa

rovdrift, skövling, utsläpp
allehanda övervåld

människorna levde inte längre med
naturen

de bekämpade den

Moder jord gav dem kraftfulla tecken

jordbävningar översvämningar flodvågor
ozonhål våldsamma stormar
smältande glaciärer

men till ingen nytta

trots att människorna
förstod moder jords varningar
var de för giriga för att bry sig

rädda moder jord skakade och suckade
innerst inne tyckte hon ganska bra om människorna
i alla fall hade hon gjort det förut
innan de började göra henne illa

nu var det som om de hade glömt bort henne
i sin iver att leva i lyx och överflöd

brydde de sig verkligen inte om        
att hon var döende?

moder jord samlade sina sista krafter
för att skaka av sig människorna
hon hade beslutat sig för att försöka
släppa loss allt det som människan kallade för
naturkatastrofer

på en och samma gång

ett sista desperat försök för att överleva
som skulle avslutas med en gigantisk
översvämning

för att skölja rent alla sår
som människan orsakat henne

hon tittade olyckligt upp mot månen
som för att få en bekräftelse
på att hon gjorde rätt
och hon tyckte sig se att han
nickade åt henne

sedan övergick skälvningarna i
allt kraftigare skakningar
och vindarna växte till våldsamma stormar

allt svartare moln drog över jorden

nu fanns ingen återvändo

P.G 20200722