Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
det är nån hålighet i mig
som ständigt berättar om mitt jag
i gryningen vaknar jag ur drömmen och undrar
vad hände? var det verkligen så?
jag kände hela känslan som den var riktigt levd



Åse

 

min döde vän sa: "...hade inte möjlighet att säga till dig, men jag var tvungen att åka...Nu är jag här igen, men jag vill inte träffa dig. Vi har vuxit ifrån varandra....."


 Jag nickade instämmande konstaterande, att ännu ytterligare en i raden av vänner, hade försvunnit.


 Och så vände hon och gick, och jag stod och såg med stora lite blanka ögon efter henne, och chocken infann sig.


Jag mindes hur jag hade älskat henne och kände hur jag fortfarande älskade henne
hur omtyckt och rolig hon var bland alla
hennes vackra hår, långt tjockt och lockigt
det galna kvidande skrattet och brilliansen i humorn


och så kom jag ihåg
hur hon hade svikit mig
struntat i mig
inte brytt sig om mig
inte alls varit perfekt

och lämnat en känsla av övergivenhet hos mig


Jag vaknade och insåg att jag hade drömt
men samtidigt varit där och upplevt allt




Fri vers av LenaJohansson VIP
Läst 380 gånger
Publicerad 2006-07-14 10:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

LenaJohansson
LenaJohansson VIP