Hjärtat är härdat

Likt valkar i en hand

Vinden viskar mellan grenar

I väntan på storm

Tills känslor mojnat

Se min strama mun

Den talar mer än ord

Likt blicken

min ödesmättade tystnad

Tecken för den som kan läsa inre väsen

Hösten nalkas i luftens höga klarhet

Min kyla är ingen årstid

Utan en blå blick av is

Få trotsar den utan anledning

I mig tornar stillheten upp till tystnadens tyngd under mörka valv

Byggda under årtionden av sorg

Förankrade i övergivenhet

mot hud slätare än silke

Rustningar av stål må vara hårda

Min sköld är osynlig,flexibel och evig

Den är lika tät åt båda håll

Förtvinar inifrån utan att någon ser

Leendet är dött

Ögats glans har torkat ut

Under ändlösa nätters sorgesång

Lika graciöst som svanens färd

Över nattmörka fjärdar

Glider jag över sarkasmers våta insjöar

Ingen når mig

Ingen berör mig

Jag älskar på avstånd

Så långt bort att inga pilar når fram

Verkliga eller inbillade