Natten bar ett oavsiktligt ansvar
Gryningen ett oantastligt ljus
En feminin invit man bara antar
När ensamheten fyller upp ens hus

Stjärnor över mörkt förtätat vatten
Skutan mot en frihetssymbolik
Vi ägde och beordrade väl natten
Att ta oss till sin hamn av romantik

Det fanns väl nåt som ödet ville säga
Det fanns väl nåt som ändå måste ske
En frihetsfylld och lustfylld Akvileja
Som den av plågans blickar ändå kunde se

Å kanske fanns ett hopp som aldrig falnat
Å kanske fanns en glöd i bortglömd ved
Å kanske fanns den härd som aldrig svalnat
Om våra hjärtan gavs ett osvikligt besked

Som när allting är så obeskrivligt nära
Som när allting är så obetvivlat rätt
Som den som ok och stenar tvingats bära
Fick bevittna just när steget kan tas lätt

Och jag sa dig nåt jag aldrig kunnat säga
Och du gav mig nåt du aldrig kunnat ge
Du är så oomtvistat vacker Akvileja
Att en sårad man sår hopp att kunna le

Natten bar ett oavsiktligt ansvar
Gryningen ett oantastligt ljus
En feminin invit man bara antar
När ensamheten fyllde upp mitt hus