Ett postumt litet skal
omsluter strimman
av den kollektiva anden

Den håller oss fången
bakom evigt kött
och räcker materien handen

En alstrande tanke
ett uns utav alltet
och slutgiltig energi

Som föder vår bur
men latent i dess nav
en grund utav apati

Vad lever vi för
vad är dess poäng
var dag är ju likadan

Jag rinner ut
och försvinner igen
som en tår ur en läckande kran