Det sades att det var ödet som förde oss tillsammans
Att det var meningen att vi skulle mötas...

En aprilnatt för längesen - hur kändes det?
Inget speciellt - vilket i sig var speciellt
Brukar aldrig känna så - neutralt

Sedan fortsatte det, vi blev vänner...
Jag kände mera och mera för dig
Samhörighet!

Jag trivdes så bra med dig, ville vara nära dig
skoja med dig, berätta mina bekymmer...

Du lyssnade och visade aldrig vad du egentligen tyckte - det kändes tryggt
Jag vågade vara mig själv - inga krav...

När jag träffade dig ute - blev jag så glad!

Sen ändrades allt en augustikväll förr ett par år sedan
då kom du hem till mig för första gången.

Jag njöt av ditt sällskap,
diskussioner,
musiken och filmen som vi såg.

Det var sent och jag viste inte vad vi skulle göra...

Frågade:" ska vi gå och lägga oss eller..."
"Okey", sa du...

Jag klädde av mig och tog på mig pyjamasen (vilket jag inte gör vanligtvis), satte mig långt bort i högersidan av min sängkant.
Hade bestämt:" inget sex med min bästa polare!"

... du la din hand runt min midja.
En djup suck steg långt inifrån mig,
jag vände mig om,
tappade totalt kontrollen och förnuftet.

Jag har fortfarande ingen aning hur det gick till...
slängde iväg alla kläder som jag så noga hade valt...

När vi äntligen smälte ihop - tappade jag det sista vett...

Jag vet ej hur jag var...
men jag minns att jag aldrig
varit Där förut!

Efteråt smekte du mig så skönt...
Det var så underbart!
Jag var tillfredställd, lycklig men förvirrad!

På morgonen, när jag vaknade - tittade jag på dig när du sov...
Kunde inte riktigt förstå vad vi hade varit med om...
visste bara att det var de finaste jag upplevt...

Du hade skänkt mig himmelriket och det förstod jag inte hur det hade gått till.

Jag väckte dig,
bjöd dig på kaffe och sedan blev det bråttom till verkligheten,
plikten,
jobb...

I Taxin kunde jag knappt titta på dig...
Vid farväl var jag så förvirrad...
En sista kram - och vad skulle hända sen?

Den Augustinatten ändrade allt mellan oss...
Jag blev kär i dig...
ville bara ha mera av de fina,
samtidigt som jag var livrädd inför alla nya känslor som väcktes inom mig...

Jag var inte redo...då
Själarnas förening är det vackraste jag varit med om!
Saknar dig så...