Det är kallt det ät rått
det är öde och grått
i den väldiga katedral

Som reser opp
sin medeltidskropp
där vinden alltid är sval

Där vandrar ett väsen
så sällsam och blek
det är saga och dikt det är känt

Att i fönstret ser man dess
spegelbild
skimrande svagt och latent

Där hon setat i dagar
i veckor och år
på en pinnstol i tornet mot öst

En sång som klagar
så bräcklig och svår
och söker sin moders tröst