Idag är det en sån där dag när jag vill skriva poesi i en fyr på en ö med ett stormande hav runt omkring.

Med jämna mellanrum ska jag gå ut på en klippa och skrika ut min längtan och ensamhet över det brusande havets vildsinta dån.

Havet kommer att ta emot ljudet från min strupe och dränka det i sina vågor. Blåsten ska piska mot mina kinder och kylan bita sig in under huden.

Det kommer att vara ständig dimma och solen kommer aldrig lysa. Som en blek varelse rör jag mig långsamt på de hala stenarna.

Det kommer inte finnas någon båt och det är för långt för att simma till land. Jag är bunden kvar på denna plats.

I nattmörkret tänder jag ljuset i fyrtornet i hopp om att rädda dig. Jag vakar och blickar ut över det svarta havet, var är du? Du som i din tur ska förlösa mig från mina bojor.