Jag hade bestämt mig för att bli kall, stänga av, följa med och inte längre ta varandet i mina egna händer. När jag tänkte efter förstod jag att jag många gånger styrt varandet med min okuvliga vilja och envishet. Jag kunde vara rätt bra på att övertyga folk. Som den där gången då man skulle ha alla rätt på läkemedelsräkningen och jag hade gjort ett skrivfel snarare än ett räknefel. Jag fick tillbaka tentan och såg att den var underkänd. Jag underkänd. DET ÄR INTE MÖLJLIGT, men det var det ju så klart. Jag såg att jag hade slarvat med nån siffra, men själv uträkningen var i stort sett korrekt. Det här med läkemedelsräkning och dess tenta är mångas vånda i sjuksköterskeutbildningen. Alla rätt är ett krav, slarvfel eller inte. Många i min kurs var besvikna och omtentorna skulle bli många. Jag gick fram och samtalade med läraren, visade min tenta och förklarade övertygande och sakligt. På något vis ändrade hon sitt beslut och godkände mig, även fast jag var underkänd. Jag slapp omtenta, något som jag aldrig tidigare hört att någon student lyckats med. Med denna förmåga i minne tänkte jag inte längre övertyga eller övertala människor att vara med mig eller tycka som mig. Jag ville veta andras genuina och verkliga önskningar, deras viljor och känslor utan att jag varit framme och fingrat på dem eller försökt modifiera dem utifrån min vilja. Jag ville ha det äkta nu. Det råa. Inte det som jag försökt skulptera fram.