Inför I
Jag ska in i röret. Jag har googlat det. Magnetröntgen. Jag har sett filmer på Youtube. Min ångest växer. Jag ska in i röret. Jag ska ligga blickstilla. Fjättrad. Får inte röra mig. Kan inte röra mig. Något förlamar mig. Det är inte nuet. Det är dået som drar mig tillbaka. 

Då I
Jag ska sova. I överslafen på våningssängen. Min bror under mig. Jag ligger på hans tak. Det är mörkt i vårt rum nu. Vi släckte samtidigt på 3. Som vi alltid gör. 1...  2... 3... Två barnröster ljuder unisont i rummet. Från ljus till mörker. Pang! Bara sådär. Denna gång behövde vi inte göra om proceduren, vår ritual utan vi släckte på exakt samma sekund. Det är mörkt i vårt rum nu. Bara en liten glipa ljus från dörren. Där ute i hallen är det tyst. Från vardagsrummet sipprar ljud från tv'n in i vår mörka tysthet. Det verkar vara nyheter. I köket skvalpar mamma med sina händer i diskvattnet. Jag hör hur det skvätter. Fast jag omöjligt kan höra varje droppe som träffar kaklet, disbänken, diskhon hör jag. Jag hör varje droppe för jag är uppmärksam. Jag är på min vakt. Stel som en pinne fast jag borde sova nu när det är kväll och mörkret har intagit oss. Snart kommer jag höra steg. Tunga steg. Steg jag känner igen. Steg som upprepar sig. Steg jag inte vill höra men som obönhörligt kommer att närma sig. Jag hör dem redan innan de tas. För jag vet. Han kommer snart.

Inför II
Jag har drömt mardrömmar i två veckor innan undersökningen. Det är livliga drömmar. Otäcka drömmar. Drömmar av rörelse. Inget är stilla. Ingen är stilla. Jag är inte stilla. Två nätter innan drömmer jag att jag vattnar en krukväxt som står på köksbordet. Vattnet rinner över. Jag hinner ta fram en kastrull som vattnet får rinna över i. Sedan stiger ormen upp ur vattnet. Jag är livrädd och tar mig ut på balkongen på hotellet många våningar upp där jag befinner mig. På ett hotell med karuseller. Märkligt men så är det. I drömmen. Jag måste göra mig av med vattnet med ormen i den som svävar med huvudet hit och dit. Den tittar bara framåt. Tack och lov. Ute på balkongen med svarta räcken finns några enbuskar. Jag hade kunnat hälla ut vattnet över dem men istället väljer jag att hålla ut kastrullen med den svajande ormen ut över räcket och jag häller ut vattnet, häller ut ormen och kastrullen är tom. Sedan vaknar jag kallsvettig. Jag är spänd i alla muskler och så trött för jag har bara sovit sedan gryningen. Jag har svårt att somna. Drömmen med ormen dröjer sig kvar. Det känns som att det har hänt. 


Då II
Han är här nu. Står vid min säng. En svart skugga i mörkret. Ett monster som når ända upp till rymden. För det är där jag är nu. Svävar i mörkret. Hans händer på min kropp. Drar upp nattlinnet. Stora händer på mina ännu knappt existerande bröst. Det svider när han drar i bröstvårtorna som styvnar under hans närgångna grepp. Jag vill inte det här. Mamma! ropar det inuti mig. Mamma, mamma, mamma! Jag. Vill. Inte. Det. Här. Allt tystnar runt om. Inga dova ljud hörs från tv'n, inget från mamma i köket. Det är som att allt håller andan. Också jag. För nu gör han det. Min pappa. Han äcklar sig med mig. På alla upptänkliga påhittiga sätt. Som en pappa inte borde natta sitt barn. En pappa ska väl bara säga godnatt sov gott? Inte tvinga sig på sin 10-11-12 åriga dotter så här. Hur han tvingar upp min mun med sin, låter sin tunga in mot min tunga. Hans äckliga cigarrettstinkande andedräkt blandad med sötaktig alkohol. Kysser mig så jag nästan ulkar. Jag får tvinga mig bort. Snurra högre upp i rymden, in i svärtan, längre in i bubblan, ut från sängen, ut från rummet, ut från mig. Jag flyger, svävar allt medan han, monstret, min pappa gör allt det där som får mig att frysa till is. Det är när han drar ner trosorna och tvingar sig in med fingrar också där som jag dör. Då finns jag inte mer. För jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.  JAG VILL INTE!

Inför III
Jag ringde Röntgenmottagningen och sa som det var. Jag har ångest inför undersökningen i magnetkameran. Jag ville säga att det känns som att jag ska dö. Jag sa inte det. De sa att jag kan få lugnande intravenöst. Jag frågade om jag kan få åka in med fötterna först. Hade fått det rådet. Ja, det gick eftersom det var ländryggen som skulle röntgas. Ett par veckor innan hade jag bett läkaren att få lugnande tabletter utskrivna för att "grunda" med. Jag var förberedd men ändå inte. Ångesten, rädslan, dödsskräcken, klaustrofobin var mina alltför närgångna vänner. Och så mardrömmarna som fortsatte rida mig natt efter natt. Dagen D om några dagar. Jag vill inte men jag måste. För hälsans skull. 

Då III
Lillebror i sängen under. Jag svävande ovanför. Mamma i köket. Det spelade ingen roll att hon var så nära för hon var ändå onåbar. Och monstet vid min säng som gjorde förbjudna saker med mig. Hur länge höll det på? Minuter, timmar, dagar, veckor, månader, år? Det håller fortfarande på för sådant som sker med en då det brännmärker, tatuerar sig in i själen, in i det undermedvetna. Fortplantar sig och lever där på luft och ingenting. På mig och på allting. Alltid. Kanske var det när min bror vände sig i sängen och nästan vaknade - eller låtsades han? Kanske hade han bara låtsassovit och hållit mig i handen medan vi båda svävade upp i taket, in i den svarta stjärnlösa rymden. Kanske var det när min mamma ropade på pappa, ville han ha té, kaffe, öl, grogg eller ännu hellre en fet smäll rakt på käften. Det sista sa hon aldrig och kanske inte heller att hon vågade störa med det första. Kanske hon gjorde sig några turer till hallen. Smällde lite extra i en garderobsdörr, stängde badrumsdörren hårt men inte alltför hårt så han skulle bli arg. Bara lite medveten om världen utanför vår sovrumsdörr som fortfarande pågick med tv'n på, med mammas tassande försiktiga steg nära inpå men ändå tusen mil bort. Hon kunde lika gärna varit på andra sidan jorden och kanske hon önskade sig lika mycket bort som sina barn. För efteråt var hon den som skulle tvingas ta emot och stå ut med det han krävde av henne. Barnen, vi var de som genom väggen skulle höra dova stön, låga rop nej, nej, nej och slag. Alldeles säkert slag. Käftsmällar, örfilar, knytnävsslag, ryck i håret, nyp i skinnet. För det var så det här monstret älskade; hårt och eftertänksamt, utstuderat. Förspel på dottern och resten på sin maka. Hon som också kände sig som hans barn. 

Inför IV
Dagen D kom. Alltid kommer det man inte vill fortare än man kan ana. Grundade med lugnande piller. Åkte till min egen begravning. Nej, jag menar magnetröntgen lika med-nära-döden-upplevelse. Ta av kläder. Behålla trosor och strumpor på. Sjukhusskjortan i förvånansvärt mjukt bomull. Den stora apparaten, besten, maskinen, röntgenapparaten, röret som ändå är så litet och kompakt. Hur skulle jag rymmas där i? Men det är inte att röret är så litet. Det är snarare det att jag skulle vara fast, fångad, fjättrad och inte komma undan. Komma undan vaddå? Mitt förstånd resonerar med ångesten som rinner och spiller över. Jag ska undersöka min ländrygg. Inte dö i den trånga tunneln. Det är för mitt bästa även om det inte känns så.  Jag la mig på britsen. Sköterskan bredvid. Stressad. Eller inte. Kanske är det bara jag. Jag som är spänd och fruktansvärt rädd. Jag ska ju dö nu. 

Då IV
Han har gått. Monstret kröp tillbaka under vår säng eller om han gick ut genom dörren. Han till och med stängde dörren. Drog igen den helt så att mörkret verkligen svepte in som en smärtande pulserande orm. Ormen ringlade sig runt hela mig medan jag drog upp mina knän mot magen. Det bultade och smärtade i underlivet. Hur pappa och monstret dragit upp mina trosor igen. Hur han och det hade suckat och viskat i mitt öra att han önskat så att han kunnat lägga sig bredvid mig istället och visa hur en riktig man gör (hur ett riktigt monster gör) när man visar riktig kärlek och lär ut vad riktig kärlek är. För han älskar sin dotter så mycket, så djupt och han vill verkligen visa det. Snart så. Bara de blir själva och snart ska de vara bara de två och då... Jag vill inte vara hemma då. Jag vill följa med mamma och lillebror och jag vill aldrig mera komma tillbaka hit. Fast jag skulle sakna alla mina saker och vårt rum. Och vår hund. Som pappa också slår när hon kissar inne. Vad han inte förstår är ju att hon kissar inne för att hon blir rädd när han skriker. Hon ryggar och försöker krypa undan. Han drar nosen i hennes urin. Om och om igen är det så. Det går inte att komma undan. Nu är det jag som behöver kissa. Och jag vågar inte kliva upp, ta mig ner från våningssängen, öppna sovrumsdörren och gå den korta biten till badrummet. Från mammas och pappas rum kommer det ljud. Det är inga trevliga ljud. Det är såna där jag-vill-inte-vara- här-ljud. Så jag håller mig fastän det trycker och svider. Jag gråter så att kudden blir blöt och mina nallar tar emot min gråt och viskar tröstande ord i mörkret. Jag hör dem och jag gråter ännu mer, tyst i kudden. 

Inför V
Britsen kommer närmare röret. Jag ligger med fötterna före. Snart är nästan hela jag inne men när jag är nästan helt inne slår paniken till och jag kvider nej, nej, nej! Jag klarar det inte! Sköterskan har sagt att det kommer att räcka med de två lugnande tabletterna jag tagit hemma innan. Det intravenösa lugnande medlet då? Det jag blev lovad? Jag kan inte andas. Hon säger att jag måste komma ihåg att andas. Jag är så spänd och jag vet inte längre hur man gör när man andas. Jag håller emot. Kippar efter luft. Jag säger att jag klarar det inte, jag måste få mer lugnande. Suckar hon inte litegrann? Jag bryr mig inte för jag har bara mörker nu som jag blickar in i och monstret som väntar där inne i det alltför trånga utrymmet. Detta kommer inte att gå. Detta.Kommer.Inte.Att.Gå. Sköterskan är tillbaka och ordnar med lugnande intravenöst och en klämma på mitt finger. När yrseln kommer så välkomnar jag den avslappning som sköljer över mig. Britsen åker centimeter för centimeter in i röret. Monstret ska sluka mig och jag bryr mig inte. 

Då V
Så många nattningar, så mycket kladdande, penetrerande, äckliga kyssar, närgånga smekningar, ovälkommet alltihop. Av min egen pappa. Hans händer som intog mig, som brännmärkte mig. Som tog min oskuld ifrån mig. Som tog mig ifrån mig. Som tog min lust och gav mig olust istället. Ångest, mardrömmar, klaustrofobi. Rädsla för mörkret, rädsla för livet. 

Inför VI
Magnetröntgen - jag klarade av den undersökningen tack vare lugnande piller och sedan mer lugn flytande direkt in i blodet. Jag spände mig ändå långt bortom under varje sekund, varje minut det tog. De tjugo minuterna gav mig huvudvärk i flera dagar efteråt, ännu mer värk i lederna och några dagar senare också en djävulsk nackspärr. Det är så det är. Värk och smärta härbärgerar min kropp. Lever och frodas i mig, av mig, hos mig. Jag kan inte hjälpa det. Jag är född spänd brukar jag säga. Jag är i ett kroniskt smärthelvete. Jag vet inget annat. Jag kan inget annat.

Då VI
Han smeker sitt barn vackert. Älskar det med varje hjärtslag, delar sin puls med henne. Varför skulle inte han få lära ut hur kärlek njuts bäst? Han vet bäst. Pappa vet bäst. Pappa.Vet.Bäst. Sakta sänker han sig över henne. Tar en ny tugga av detta ljuvliga väsen. Älskar och älskar igen. Sätter sina spår. Djupt.