Att gå i skogen är ett större projekt än att bara
promenera,
men inte så mycket för att min sega lekamen
inte vill röra sig framåt,
utan för att jag måste stanna hela tiden.

Min man kommer längre och längre bort,
för han knatar på utan att fatta varför jag stannar.
Jag stannar för jag får nya ideer, nya ord och dikter,
när jag går mellan dessa sammetsbeklädda kullar
och skog av varierande träd.
Orden poppar upp i huvudet, tar sig in genom öronen,
non-stop music lyfter mina ben.

Jag ser dem bara en gång, sen försvinner de igen,
jag måste sträcka ut handen och fånga dem i flykten,
innan de hinner för långt bort.
De kommer bara en gång, mitt sinne blir som förbytt,
ibland lyckas jag dock dra in dem i svansen igen.

Om det är så att jag bara minns ett ord, eller en strof,
då kan jag lyckas nysta, så de kommer igen.
Om du bara såg, det jag ser,
om du bara kunde ana, gå in i min värld,
av verklighet,
blandat med skog och knotiga grenar,
där trollen har sin fabrik,
fabricerar saker som inte finns.