En ensam vandrare bland skärseldens branta djup. Han vandrar där ingen vandrat förut, på sin egen spända lina, på sin svärdsegg av hopp, hans längtan av liv, att leva sitt liv, en väg där ingen gått förut, hans unika liv att gå, upptäckas, upplevas, bringas fram av den vind som en gång blåste liv i honom, släckt av den vind som kallas döden. Långt där inne i askan av det som blev kvar, fanns en glöd som inte gick att släcka, en brinnande eld av liv som existerar av sin egen längtan att få finnas. Vars glöd pulserade som det hade ett hjärta, ett hjärta som slog rytmen, rytmen av det som inte kan förstås, rytmen av det som inte kan sägas, det som bara är – liv.
Han vandrade på vägen fram, vägen som hånat honom för att finnas, som gömt sig för att inte utsättas för den faran att levas.
Han var rädd, så inihelvete rädd, rädd att överhuvudtaget finnas, tänk om någon skulle se honom där han gick. Han bar sin ryggsäck på ryggen som den var en börda, och inte innehållande det som var kvar av hans förra liv. Var hans förra liv en börda?
Han vände sig om och tittade tillbaka på den väg han vandrat… det var ingen väg, snarare en parkeringsplats han stått stilla på ett halvt liv, och han var just på väg och lämna den. Lämna den för vad? Någonting han inte hade en aning om då han inte hade upplevt det.
Rädslan höll i honom och han stelnade till, skulle han vända om eller?
Han rättade till ryggsäcken o började vandra framåt igen. En svettår rann från tinningen ner. Han var så rädd, så rädd, så rädd…