Jag följde vägen som inte syntes....
Jag visste inte vart den gick, bara att jag måste
Det fanns ingen annan väg för mig att gå...
Alla andra försvann i intet, där jag skulle upphöra att finnas
Jag hörde ett eko av något jag kände igen
något jag hört förut för länge sedan, så länge att jag trott det dött inom mig
Jag stod där med mitt svärd i handen, med blodet rinnande nerför eggen...
Blodet från ännu en som ville se mig död
Jag sniffade i luften o lukten som slog emot mig träffade mig mitt i magen o benen vek sig.
Jaag..ja..jag känner igen den..kan de...kan det vara....
Jag kände något i mitt bröst som vecklades ut och blev alldeles varm.
Jag reste mig upp o började gå mot lukten.
jag ökade takten o började springa.
Jag sprang på dagen, jag sprang på natten.
jag närmade mig en kulle o sprang uppför den.
På toppen stod jag o tittade ut över fälten.
Överallt låg där döda
Överallt stred dom
Men jag kunde ändå urskilja henne mitt i striden.
Åhhhh, det är hon
Åhh hon lever.....hon lever....tårarna rann nerför mina kinder.
Jag skrek ut min smärta jag hållit inom i alla dessa år.
Hon vände sitt huvud upp mot mig, o vacklade bakåt.
Hennes skrik gick rakt in i mig.....längtan, sån längtan
Jag höjde mitt svärd o sprang rakt mot henne.
Inget kunde stoppa mig, mitt svärd sjöng i luften och runt mig föll dom för min smärta.
Jag närmade mig henne o saktade in stegen.
Jag tittade på henne o viskade....\" jag är här\"
Hon öppnade sina armar o våra tårar rann in i vår kyss.