ligger i mörkret mellan svart och vitt, jag minns. orden de glödande, orden de slocknande, orden de grå - aska

orden är varken eller, kanske bara endast som glödande flagor stigande mot den grekiska natten
i en tid så nära går ensam ut
i mitt allra dunklaste
alltid nära

lägger jag något till henne
och hon till mig

att föreställa sig själv
älskande
jag minns
jag minns

en servering i Egiali, en affisch sönderfrätt
av hav och sand virvlade upp
på den annars så eftermiddagsöde torget vid stranden

ditt ansikte brunbränt, din blick
kanske just då lite frånvarande
bakom de mörka solglasögonen

förstrött sträckte du ut dig efter jordnötterna
på det vaxduksklädda bordet
och nästan lite obscent slickade du sedan av saltet
på dina fingrar och såg på mig

- varför skriver du? frågade du
och tittade sedan ut mot havet. jag svarade inte
utan följde din blick,
vi satt så, tysta
en stund

jag fördriver mig själv in i svärtan,
in i de allra dunklaste skuggorna

din svarta klänning
mot nattens himmel, där din hud
får sitt så speciella ljus,
ett lyster som jag älskade,
älskar så
och rör vid...

nästan som
gyllene kopparmalm
mot det Egeiska Havet



foto dikt Ari Eskelinen © copyright