Voltaire har gått av stapeln
sjuttioåtta i Paris

och snart får Franske kungen
pröjsa huvudet som pris

Nu laddas giljotinen
uti knegarnas regi

Marie-Antoinette är dömd
för högförräderi

Så stormar man Bastiljen
med spadar och med spett

Hon står och frossar kakor
så prydlig och kokett

När Bellman snickrar toner
på ett backanaliskt verk

och ludret Ulla vinblad
står i genomskinlig särk

Då vaknar jag ur dvalan
som jag trodde var en dröm

Precis när bödeln stryker hud
på stackars Anckarström

Skändad och bespottad
utav pöbelns raseri

jag skymtar lord Byron som ung
i hopen där baki

Kan det vara möjligt
att jag hamnat i den tid

Det vore ju för löjligt
som millennium individ

Jag strosar hastigt framåt
uti händelsernas kärna

Och möter Gustav Fröding
som bjuder mer än gärna

På ett stop med brittisk malt
från ekens bryggeri

Ihop med gamle Strindberg
som pratar alkemi

Han lirkar upp ett guldkorn
och pröjsar för vår mjöd

Och talar ont om Nietzsche
trots att han är död

Jag önskar vi var fiender
hasplar August fram

Syftar på Carl Larsson
men även hans madam

Jag strosar hastigt vidare
och möter Nils Ferlin

Som hänger i en takkrona
och tuggar fenedrin

Läser sina dikter med
en formidabel charm

En vals i midnattstimmen
om sin smala hals och arm

Och se där står stagnelius
och diktar i tragik

Något om förruttnelsen
om maskar jord och lik

Jag frågar lite artigt
varför skalden sitter där

Han pekar på Amanda
den nymf som han har kär

Så börjar han att lipa
och sätter sig på spjärn

Drar en opiumpipa
och tar sig några järn

Och mitt i rökens dimma
så vaknar jag igen

i tidig morgontimma
hos en gammal vän