Hur hanterar man en mardröm?

En mardröm som inte går att vakna upp ur?
En väg som utgör en cirkel, som tar dig till punkt noll gång efter gång. Stjärnorna ger ingen vägledning.

Drog mystiska tarotkort för några år sedan, i dom kunde hon läsa för mig att jag skulle hamna i en storm, en virvelvind, som skulle knäcka allt hos mig, mosa mig ner till minsta beståndsdel, och när allt var borta, allt som jag haft kärt, allt som betytt något någon gång, då skulle det vara över.

Jag fick för mig att det där betydde att det skulle bli ett lyckligt slut, men nu är jag inte så säker längre, för jag har verkligen blivit krossad, dag efter dag efter dag och det verkar aldrig ta slut.

En oändlig mardröm, så stark, så förödande att flykt verkar vara det enda möjliga; det är det jag ägnat mig åt, all min tid går åt till själva flykten, de små kraftkällorna jag har räcker inte till, till att mobilisera den kraft jag behöver för att upplösa förbannelsen och ta mig tillbaka till de levande.

Kryptan är kall, stenarna hårda och fuktiga, jag flyr i tankarna, ofta är jag hos dig, dina händer är de varmaste jag kramat, det är som att kärlek flödar och jag känner mig starkare även om allt bara utspelas i mina tankar.

Musik är också en bra flykt. Jag kan framkalla den i mitt huvud, ton för ton. Ibland blir musiken ett rum som jag kan kliva in i, bara gunga på tonernas blåa vågor, låta känslorna följa gitarrernas toner, det lindrar mina smärtor och jag lämnar mardrömmen för en stund.

Ibland är du här med mig, och vi dansar som bara älskande kan och jag kan läsa i dina ögon att du saknat mig i det liv som vi aldrig fick, men i hjärtat är du min och när vi dansar nära kan jag känna dig för en stund, mot min bröstkorg vilande ditt huvud, jag trevar med din tunna sommarklänning och plötsligt är vi 20 år igen och vi har ännu inte missat en sekund av det som ska bli vårat liv tillsammans och jag låter oss ha en förlovningsfest och himlen är lika blå som dina glittrande ögon, solen ler när den ser oss, vi är det vackraste hon sett och vi kysser varandra där på baksidan av månen för plötsligt är allt det vackra borta och alla åren vi borde haft slits som köttet från våra kroppar när allt exploderar.

Flykten tar mig till de märkligaste platser, de mest oangenäma, men också de vackraste, om än bara för några sekunder i taget.

I paradiset rinner en svart flod, vi glider fram på en båt där i mittfåran, du står i fören, ger mig ögonkast, då och då. Jag vet inte hur man älskar, jag vet inte hur jag ska kunna dö utan att ha älskat.

Plötsligt är allt borta, marken under fötterna, tryggheten finns inte någonstans, stjärnorna är mestadels kalla och ogästvänliga, ljuset är redan tusentals år gammalt när det når oss, kanske är stjärnorna vi ser redan utdöda och om tusen år när allt ljus landat blir himlen svart.
Jag vet inte.

Det sägs att livet är till för de levande, att allt finns där i våra skallar, vi bär runt på ett eget universum av tankar där vi själva kan bestämma hur vår värld ska se ut. Mardröm eller himmel, allt finns där.

Kanske kan vi bygga ett rymdskepp och ta oss fram mellan våra hjärtan, även om åren hållit oss åtskilda, eller är allt ödesbestämd? Är det mitt eget fel om jag råkar sabba allt, om livet går åt helvete?


Om jag levat förut, kunde jag funnits här för mig nu, som en vägvisare, som en ande, visande vägen för min avatar, berättat att det inte behöver vara så svårt, att kärlek handlar om att ge och ta, att jag måste våga ge; att jag behöver inse att stjärnljus är vackert även om det kommer från utdöda stjärnor.

Jag rycks tillbaka till mardrömmen, dags för en ny loop, nätter så svarta att allt ljus försvinner, nätter som inte har nåt slut, nätter som följs av nätter, flykten verkar inte vara möjlig längre, inte ens tankens flykt, men jag vägrar att ge upp helt och hållet, mina sista tankar handlar om dig, vi håller hårt om varandra och just innan allting exploderar igen, hinner jag tänka att himlen är en varm famn av kärlek och förståelse.

P. G 20201026