Jag var 18 och hade under tågluffandet med en vän
jag skilts ifrån, kommit på villovägar nånstans i
Frankrike.

Trött och smutsig steg jag av tåget, kanske i Avignon,
och letade upp ett cafe´. Jag ville ha en kaffe, nåt gott
att sätta tänderna i och bestämma mig för vilket tåg jag
ville fortsätta med. Jag hade två alternativ. Spanien eller
uppåt mot Schweiz och Bodensjön.

Jag hann just få förtäringen till mitt bord då hon dök upp.
Allt var perfekt på henne. Fransyska eller spanjorska
eller kanske italienska tänkte jag. Men hon var blond !?
Schweiziska ? Tyska ?

Hon tittade på mig och för ett par korta sekunder -
som etsat sig fast som en evighet - möttes våra unga,
hungriga ögon. Jag formligen sög i mig hela henne.
Sögs in i henne.

Gud så skön hon var !

Hon slog sig ner två bord bort och kastade ögon
åt mitt håll åtskilliga gånger under vår helt tysta
stund tillsammans.

Jag var som förhäxad. Nervös som jag var kom
jag att göra nåt som kan kallas kompromiss
mellan att gå fram och förklara henne min
ögonblickliga förälskelse och dö på fläcken.

Jag skrev mitt namn och adress på baksidan
av kvittot, gick fram med ryggsäcken på
ryggen, log mitt galnaste leende och la kvittot
framför henne. Jag fick fortfarande inte ur mig
ett knyst utan vände om och svävade iväg
till järnvägsstationen.

Jag har mött en ängel, tänkte jag. Varför
slog jag mig inte ner helt fräckt, grep
hennes hand och tryckte mina läppar
mot hennes ? Min jubelidiot !!!!!!!!!!

Det här ögonblicket, som varade kanske
2-3 minuter, skulle jag se framför mig
de kommande två åren.

Men jag skulle bli belönad. När jag kom hem
hade hennes första brev redan kommit.

Manoli Zamora Juidiaz !

Vilket namn !

En tvättäkta katalanska från Barcelona.

Jag berättade för mina föräldrar.

Vi började skriva...en-två-tre brev i veckan,
om varandra, huller om buller. På franska.
Vi var lika bra/dåliga på det.

Samma år var jag med om en olycka som höll
på att sluta med döden. Jag blev handikappad...
men bara lite. Jag förlorade en hand. Det gick
att leva med. Jag hade bestämt mig att trots
olyckan skulle jag bjuda hem henne till Sverige.

Och hon hade ingenting emot det. Jag hade
varit så rädd att hon inte skulle tycka jag
var attraktiv längre. Men hon VAR en ängel
och kom en sommar för att stanna i tio dagar.

Under tiden jag väntade på henne övertalade
jag mamma och pappa att ta en veckas semester.
I Rumänien av alla ställen. Där hade de ju så
sköna bad i inpackande varm lera.....

De åkte. Hon kom. De hann ses innan flyget
gick till Mamaia. Mina föräldrar älskade henne.
Alla slogs till marken av hennes bländande drag
och gudomliga leende.

Hon tog hela det lilla samhället med storm.
I klippta shorts, sexiga sandaletter, vader
och lår som en gudinna, en skjorta som
hon lät vara oknäppt för att kunna knyta
ihop strax under naveln....jo hon hade BH.

Hon tog inte bara samhället med storm
där jag skjutsade runt henne på mammas
cykels pakethållare. Hon tog mig. Överallt
och var som helst. Natt som dag.

Sånt händer bara en gång i livet.

Det hade inte gått....Såna förälskelser
och upplevelser leder inte sällan till
totala katastrofer och jag kanske inte behöver
säga det men hennes temperament var ungefär
av samma kaliber som hennes narcissism.

Hon kunde skälla ut mig efter noter för att jag
inte hade kysst henne tillräckligt
samtidigt som hon ormade sin nakna kropp
framför hallspegeln.

Naturligtvis dog jag.