Mitt i livet, mitt liv. Jag styr min egen båt, med egen hand in mot land.

Gustav kommer in vilt viftande med en sabel, skriker:
- Är det här som en hand ska kapas?
- Det stämmer, kapa på bara! Svarar jag och lägger upp handen på bordet; ärligt talat så är jag så jävla trött på att styra mitt skepp över dessa livets farvatten, bara en vettvilling skulle vara villig att försöka manövrera i sådana livsvågor som mina. Det är galet hög sjö hela tiden och jag orkar inte längre. Mitt liv är som en ostyrig liten optimistjolle på ett tsunamihärjat hav. Blått och härligt men livsfarligt. Vågor högre än de högsta höghus, och jag är hela tiden tvungen att gå mot vågorna, att bryta dem och komma över kanten utan att kapsejsa, ett satans sjå helt enkelt.

Livsfarligt är det ju att leva, men vad fan, nu ska den där jävla handen som styr skeppet, bort.

Tänkte lägga den i sprit sedan, i en burk;  jag har diskat ur en gammal glasburk som varit inlagd gurka i, från Felix.
Ni vet sån där som dom kallar för hemlagad ekologisk. Bra för tarmen. Eller hur det nu var där i reklamen. Jag minns inte längre, men jag tänkte egentligen haft burken till att lägga ner en handgranat som jag först osäkrat. Tänk vilken succé att ha den på köksbordet som prydnad. Gustav skulle älskat det. Kanske hade vi använt locket som ljusstake.

Men vad fan. Livet blir inte alltid som man tänkt. Det blev aldrig som jag tänkt. Om jag tänkt, vill säga, jag har försökt att låta bli mestadels. Det gick bra så länge jag fick mitt meskalin.
Det bedövade hjärnan tillräckligt för att den liksom skulle tystna en stund. Sluta surra. Lugnare bilder. Och allt jag brukade kunna säga sådana där meskalindagar var bara ett öhhh eller möjligtvis ahhh!

Och det var skönt.

Fast det höll på att gå åt helvete till sist. För jag slutade att äta, jag bara tog mitt jävla meskalin och det var då dom där fåglarna dök upp i lägenheten. Först var de fina och beskedliga, lyste i vackra färger, lila, orange, vita, svarta i sina fjäderpälsar, små söta som dunfjunbollar.

De måste varit ungar först, men sedan växte de, för att till sist bli stora som storkar och det var när jag såg att det som en gång varit deras orangea söta små näbbar nu hade förvandlats till mordvapen, stora som en rejäl kökskniv och fyllda med vassa tänder, som jag blev riktigt orolig, eller rädd, ja skitskraj faktiskt.

De jagade mig runt i lägenheten i flera dagar och nätter, jag skrek och fäktade, allting gick sönder, tavlorna på barnen, det stora fotot av Mamma, soffan sprack upp och stoppningen vällde ut i stora sjok, krukväxterna välte ut från fönsterhyllor och piedestaler, skärvor och jord blandades med kaktusdelar och avslitna blad från pelargonierna, jag försökte gömma mig i frysskåpet men allting smälte där och orsakade en fuktskada i köket, till sist välte bokhyllan i vardagsrummet över mig och jag fastnade med benen.

Enda sättet att hålla de vidriga fåglarna borta från mina ögon och mitt hjärta var att ge dom av meskalinet, de gurglade ivrigt i sig med sina spetsiga mordvapensnäbbar, lät droppar rinna ner i sina allt längre halsar som tycktes växa och bli längre för varje liten droppe de tog.

Det sorgliga resultatet av hela historien var att jag till sist nyktrade till eftersom fåglarna drog i sig allt meskalin, men de blev så sorgsna av berusningen, självmordsbenägna, att de tog sig ut på balkongen, låste sig ute för att frysa ihjäl där i vinterkylan, de rev av sig sina fjädrar, jag såg deras nakna fågelkroppar i en obarmhärtig dödskamp inifrån lägenheten.

Så nu är det dags att kapa handen. Den ska inte få chansen att åter styra min skuta i fel riktning.

Min trogne vän Gustav som alltid ställer upp för mig ska bli exekutor för min vänstra hand.

Det som ställer till det tror jag är att jag är vänsterhänt; det blir felkopplingar med hjärnhalvorna då, det finns forskning på det.
Så jag bryter här. Vi gör slut.

Nu ska det bli ordning på mitt liv, inga konstiga misstag mer.

Gustav höjer svärdet.

Vi har ställt en gigantisk blå kopp, en blå tekopp med en målad prästkrage på, på golvet nedanför bordskanten så blodet ska kunna fångas upp där.

P.G 20210124