Jag hade somnat,
drömmen höll mig ändå vaken.

Det var utanför mig.

Jag ville göra allt det du ville,
dansa där i morgondimman som steg
upp ifrån älven.
Men skogsrået hann före till dansen.
Hon stal min stjäl,
inbunden och fåordig blev jag svarslös.

Himlen var rosa och älvens horisont
bar en sol så stor.
Utanför mumlade världen och röster skrek
i den tomma tallskogen.

Sjung en sång sa du,
inga böner - bara sjung!
Långsamt vilade sången i avskedet.

Nakna kunde vi inte tro på sanningen.
Vi glömde landskapet som färgat vårt blod.

I morgonljuset innan dagen vaknat såg jag
dina fötter i älvsleran, såg dig gå i mossa, hörde
dina frågor bland granarna där blåmesen
vaktade sitt bo.

Sen tystnaden,
så tät som moln som väntar
på regn.

Jag ville så gärna slå upp mitt fönster
så att jag kunde se,
se dina rum,
se igenom dina rum in i tallskogen,
in i älvsdimman, in i forsens skum.

Se verkligheten,
sammanflätad,
åtskild.

Se det som inte bär något namn,
se det som bara äger rum.

Men jag gick till den mumlande världen
och blev en skrikande röst!