På hösten tar jag många promenader.
Jag går omkring. I sällskap har jag "Gud".
På skogens stigar, stadens esplanader

flanerar vi till dofter, syner, ljud.
Med bilars brummande, med fågelsång
på Skånes slätt och breda latitud

blir mina sinnen mättade var gång,
jag ger mig ut att gå "till ingen nytta"
bland skogens stolta träd och stadens prång.

Här gör mina terziner kullerbytta!
Jag börjar snart att gå kamratens takt
och måste mina versfötter förflytta

på annorlunda sätt i andens trakt,
det själens landskap, som är dunkelt ritat
som snitselspår och liksom inåt lagt.

"Gud" är kamraten som med griffel kritat,
en karta över livets vägsystem.
På våra promenader har jag litat

på min kamrat och detta mitt poem
blir därmed också loggboken för dagen.
En promenerande flanörs problem,

är sällan själva själen - utan magen...