Foto: Sladjana Zubcevic

Lägg Allt på min själ som Du bär med hjärtat tungt

Lyckan långt borta
men
Min ensamhet nära mig
bredvid mig

Jag talar
med
Den oerhörda tystnaden
som
Ropar ur mig själv

Jag vandrar nu
tyst förbi dig
och
Sedan är Allt förbi

Hela livet har förgått
som
En stund

Lägg Allt på min själ
som
Du bär
med hjärtat tungt

Fri vers av Sladjana Zubcevic
Läst 560 gånger och applåderad av 40 personer
Publicerad 2020-11-25 15:27

Skriv ut
Spara som PDF

Dennis Brinkeback Fin dikt 2020-11-30

Elisabeth Nilsson Underbart diktat i vacker vemodston som griper tag i hjärteroten. 2020-11-26

limerick Skön poesi om djup kärlek, sorg och vemod. 2020-11-26

Lena Staaf Vemodigt, vackert, djupt 2020-11-25

Bodingen Oj, vilken tungviktare. Så galant. 2020-11-25

Eva Langrath Smärtsam vacker text 2020-11-25

Kungskobran Gripande, ta vara på vår stund fastän hjärtat är tungt 2020-11-25

Stanley Rydell Smärtsamt vackert om ropande tystnad med diktjaget som subjekt och medvandrare (ensamheten) 2020-11-25

Kajan Mikael En tyngd och svärta som är långt mer än detta novembermörker utanför. Orden känns framvärkta och texten berör på djupet. 2020-11-25

Sparvögat Dina vemodiga, sorgsna ord berör på djupet... Du skriver underbart vacker och gripande poesi! 2020-11-25

AiA Maria den fria Tack! <3<3<3 2020-11-25

Jenny Leine Med melankolisk tyngd skänker du själen en stund av skönhet. 2020-11-25

Koloristen Fantastisk! 2020-11-25

Eva Solstrale Bravissimo! Vemodsmättad skönhet i orden du bringat! 2020-11-25