Vinterhav I

Vintern här vid havet
är grym
och ömma benet är vitt;
vind och regn
visar ingen nåd,
snöstormen rasar vit
över det vilda havet
som bryter is
med en förkylning
som svider i benet.

Självspillan

Han sitter i vintersolen
och hackar och skär
med den vassa kniven
genom gammalt skinn,
förhårdnader
och ihågkomna strider,
djupare, tidigare, senare
genom sena och ben
och slutligen sticker han
bladet i den mjuka
själens märg.
Och ringer med hög röst
för sig själv.

Kadaver

Dessa bara, ätna ben
ber om kött,
men jag har ingenting
att ge dem.
Åser deras skallighet
som ej länger täcker
senor, muskler eller blod
inte heller smärta, acceptans
eller ödmjukhet.
Bara denna slaktkropp
av bleka ben, ouppfyllda
som förstenade drömmar.

Vinterhav II

Havet
kan inte läka.
Havet
går sönder
på egen hand.
Kust, stenar
och vandring
vinglar henne
fram och tillbaka
i sina egna vågor
och låter kylan
blåsa sina isande vindar.