Sedan någon gång efter jag fyllt sju och skrev min första dagbok har jag älskat ord och rytmer. Precis som jag trollbinds av hur dörrar öppnas och hågen far dit den vill

eller inte vill, när jag hör hundratals år gammal musik. Textlöst, men aldrig ordlöst. Som när jag känner livet riva i mig och nordan biter mina kinder och vänder mina steg. Ibland tappar jag siktet. Det blir liksom suddigt, luddigt. Tappar takten, strömmen. Och så faller det sig

att jag kanske ser vad någon annan skrivit och inte bara läser. Kanske hör vad någon annan sagt och inte bara lyssnar. Och där någonstans, bland allt grötigt, rörigt eller segt så ser jag plötsligt gulstensvägen. Den som bara jag kan se, som leder hem men ändå bort. Tillbaka, men framåt. Till min lilla skärva av konstnärsskap. Ett tradigt ord, men vad skall man säga. Bara att anamma. Min röst. Mitt ord. Vägen, ja den var redan här. Den hade visst alltid varit här, sa Rolf. Under tunna lager dimma. Och att det var jag som måste börja se. Eller kanske ännu hellre, sluta blunda.

Och vilka ord som dväljs framöver, det vet bara jag. Tidvis textlös, aldrig ordlös.