Jag trodde på kärleken
jag slog hjärtat i bordet
och skrek - att nu får fan det vara nog!
Det var första gången i livet jag satte en gräns
för det som är jag
och det som var andra.

Jag tog min resväska och flydde.
Det luktade rom, cigg och sex
rastlösa fingrar svepte över skärmen
för benådning
för att slippa se henne i spegeln.

Hon var mager nu
utmärglad, blåslagen och habil
ful så där som saker blir av att stå i solen för länge
- liksom vissnad.

Nä, det fanns inget där att hitta
det var ett falnat skal
ändlösa timmar av ett evigt sökande
efter något som var oklart och dunkelt.
Det var som att det inte lever om det inte skaver
det var som den gråa pulserande massan av kött gavs liv av
det där jävla lidandet.
Jag trodde på lidandet
jag karvade själen från revbenen
och slet mig loss.

Hemlös
förpassad mellan hon som jag var och henne jag blev.
Nu fick det fan vara nog.
Vilse med rom och cigaretter och flinka fingrar
som ändlöst spelade samma pianostycke nätterna igenom.

Nötte parket, nötte män, nötte liv.
andlöst
ändlöst
längtan efter sammanhang.
Att få tillhöra och vara fri
att dunka ett hjärta pulserande igen
fotavtrycket på mattan var det enda som fanns kvar
och sotig krutrök efter henne
hon som aldrig kunde sitta still
slå sig till ro
hålla tillgodo
och som skar ut pappersfigurer från tapeten.

Hon sköt dem alla
för sina galna nätters skull
- den jävla haggan.

Nu får det fan vara nog!