Vi sa farväl väl?
Året och jag.
Vi hade inget mer att säga varandra
än tack och adjö.
Jag satt naken på hotellet och såg båtarna sakta bölja in mot Stockholm
och funderade om det gick att dansa med guldmålade pelaren i vänstra hörnet i rummet - som en strippa.
Jag satt naken i rummet och drack cola ur en kaffekopp och lät fönstret vara öppet fem centimeter så kylan ändå kunde ta sig in.

Jag har välsignat min ensamhet ett halvt decennium
jag har solat mig i någon slags påhittad självständighet
jag har älskat mina vänner, hatat mina älskare och föraktat alla andra.

Vi sa väl farväl?
du är inte den värsta.
Det värsta har inte hänt än -det har det aldrig.
Vi kommer alltid blicka tillbaka till då vi var lyckliga
och ovetande och förväntansfulla inför nästa.

Min hud luktade lyxigt Spa
och det är få förundrat att lukta lyxigt Spa
och blicka ut över fjärden
och dricka medhav sprit och vägra ta något ur minibaren
för det kostar ändå för mycket.

Allt kostar för mycket.
det här livet gröper hål ur min hud.
Jag gråter på centralstationen när vi lämnar min dotter.
Det är förmätet att säga att jag gråter för de borttappade liven som sitter på bänkar som ordningsmakten bevakar men jag gråter.
Jag låtsas gråta av farväl.
Hon tar sin ryggsäck och åker tillbaka till akademin och jag gråter för att mannen på bänken på centralstationen var min far, var min mor, var min syster, var jag...
som sitter på hotellet naken och släpper in kylan.

Vad kunde jag säga dig, året?
förutom att du än inte drabbat mig
Än!

Salig äro vi människor
för vi kommer göra all skit till vår
- ändå
- till slut.