Han säger bl a att man måste förbereda sig på det värsta.
En överdriven optimism hör till mänsklighetens värsta plågoris. En ogrundad positivitet kan under coronapandemin t o m vara farlig.

För mig personligen är det inte svårt att hålla med. En hurtigt, positiv syn på mänskligheten, framtiden och ens eget liv, skorrar så falskt i mina öron att t o m min tinnitus försämras därvidlag. Anders Tegnells optimism t ex. Eller Trumps ihärdiga narcissism och övertro på sig själv som världens viktigaste typ.

MEN samtidigt har jag en sida hos mig som är benhårt fast i hoppet och tron på att all skit kan vändas till det bättre. Det är den sida som plötsligt kan börja nynna på en sång eller vissla en stump, när som helst, var som helst. När melodin kommer, måste den ut.

Vi vet alla hur det slutar. Vi faller av pinn. Likt en död, jävla papegoja som har snattrat färdigt. Vem vi än har varit eller trott oss vara under livet. På alla sätt och vis. Det är tack och amen och adjö.

Medan optimisten ändå vill hålla fast vid "slutet gott, allting gott" och kanske "vi ses på andra sidan".

Men herregud, här har man åbäkat sig och klagat och haft sig under 60, 70, 80, 90, 100 år men man ska tydligen inte fan komma undan med det. Nej, det ska pågå i all evinnerlighet. Hur tänker man då ?

Jo då tänker optimisten som så att Gud har sett till att efter döden så kommer upprättelsen om det härliga och alltigenom saliga och goda. Men det är ju bara vad man tror. Ingen vet nåt om det där. Och handen på hjärtat....ett evigt, satans liv utan kropp ! Kom igen va ! Vad är det för önskedröm ! En total mardröm för mig.

Nä, jag säger inte att livet bara är en jämmerdal att stå ut med. Det har sina ljuspunkter. Jag reagerar lika starkt mot den uppgivne som den galne optimisten.

Det extrema har ingen plats på min önskelista. Och i samma andetag jag säger det så kommer jag till sans och insikt om att jag själv är en extremist. I mitt sätt att leva och bete mig men inte i mitt teoretiska tänkande.

Jag förespråkar lugnet och lagom men gillar lika starkt att springa 20 km och ta ut mig till sista blodsdroppen. Då lever jag. För att nån timme senare ligga som det mätta lejonet i trädkronan och hänga och slänga med benen fritt i luften. Och bara njuta av existensen.
På den tiden jag nyttjade starkt var det fyllan som gällde. Inte drickandet för att det skulle ha varit "gott". Saft är godare.
Och under de år jag hade möjlighet att gå på djupet av och tillfredsställa mitt sexuella begär så inte var det nån missionärsställning som dög då.
Jag kan vara utan mat en hel dag och jag kan äta fem portioner nästa dag. Man blir ju hungrig om man svälter.

Så summa summarum. Alla får väl bli saliga på sin egen tro. Men att extremisten har det svårare att stå ut med alla de jävligheter livet erbjuder, än den som lojt och förnöjsamt ger sig hän åt tanken att "det blir inte bättre än så här...och sen ska vi dö", det är jag ganska säker på. Ganska hahaha.

Så vem är jag då till "syvende och sidst" eller som finlandssvensken föredrar det, "sist och slutligen", ?

Den frågan har inget svar. Men andra vill väldigt gärna hela tiden försöka svara på den.

Jag tycker inte om begreppet "diagnos". Att svara på frågan "vem är du" ? skulle vara som att sätta en diagnos på mig. Kanske det skulle vara rätt åt mig. Men jag skulle sparka bakut och väsnas å det högljuddaste.

Jag dör.
Vi dör.
Alla dör.
Jorden dör när solen dör.

Så slutar Sagornas saga.

Det är inget positivt eller negativt i det.

Det ÄR.

The impossible boomer.