Smygande smaktuggor, praktfullt invirande i sammetslent smekande ord. Utan att du märker det har du förlorat en liten del. Gnagande och knaprande fortsätter så ätandet, in mot själens djupaste boning. Utan samvete eller ursäkter fortsätter han att ta för sig. Smaskar och torkar sig om munnen. Han blir aldrig mätt. Utan att du ens märkt det andas han in din själ och behåller den i sitt våld. Segervisst ylar han mot fullmånen, tillfreds över sin samling av ätna. Mätt och nöjd lägger han sig i lyan och sover. En stunds lugn innan han börjar jaga ett nytt villebråd. Stjärnorna har sett allt och gråter silvertårar som får snön att gnistra. Över nejderna skriks ett varningens rop ”göm er, ta beteckning”.