en morgon i Juni;
melankoliska toner
från en aldrig besökt
granne
sökte sig genom
min lägenhet

ett gnyende;
ömsom ynkligt
ömsom strävande,
ett behagligt sätt att vakna

i långa blinkningar
andades jag in
den smärtan
och hörde en gråt
sippra mellan golvplankor

på ett sätt nedslående
men i gula lakan
kände jag mig
mindre ensam

två dagar senare;
brandkåren anländer
och klär min lägenhet
i azur
sirenerna var inte på
bara ljuset

pianot var tyst;
länge hade jag väntat,
men allt som kom nu
var dörrens krackelerande
och tunga steg ovanför;
långt från den lätta dysterheten

när de burit ned hennes kropp
stod jag vid titthålet;
såg hennes likbleka ansikte,
som säkerligen var lika blekt
när hon levde

jag har hade aldrig pratat
med henne
det hanns inte med,
vem pratar med sin granne

jag antar
att jag står på tur,
och jag antar
att mitt döda anlete
inte skulle frambringa någon
medkänsla

men jag
kan å andra sidan
inte spela piano