Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vid vissen vinter



Här är harm, här är vinterglöd
där starkares stormar rasar
och rospiggen slinter röd
när stålhettostövlar frasar,
för skör är dess stjälk för detta,
för liten dess slitna själ
som läggs att ned vandrarhetta
få frysa i frost ihjäl.

Den undrar ibland om livet
är cirkeln den sjunkit ned
för formad av stövelklivet
är hålet på stormars hed
med värnvallens vita väggar.
Här hörs blott hur alltet eggar
från ovan längs lämnad led.

För farlig är främlingsfrost
på skenskymda skarpa skarfält.
Bättre att gå utsvält,
bättre än glödas barsmält.
Så stanna du röda gäst
vid vintrarnas fångcellsgap.
I min håltrygghet trivs jag bäst
med dig som mitt livssällskap.
Här har härmats en glöd ibland
bland snöfallens svala sand.

Den vill ut, den vill fri från mig
få slå sina blommor ut,
den vill se vad som sträcker sig
till vidder vid ledens slut.
Farväl du min kistas lilja,
vi ses ej under stormens stål,
för en frånfödd kan ingen skilja
från sitt hem här i hedens hål.




















Bunden vers (Rim) av anathema
Läst 27 gånger
Publicerad 2021-01-17 18:55



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

anathema
anathema