varför vill vi alla ha det vi inte kan få? 

Jag vet inte om detta är hela svaret... hela svaret på varför kanske vi aldrig kan få... men en liten bit till varför det kan vara så, vill jag försöka mig på... det att vi upplever att vi inte duger... eller att vi inte räcker till... kan grunda sig i vårt mänskliga ursprung och fostran, uppväxtmiljö, tillhörighet, segregation, kultur, religion eller beroende på vart vi bor i världen...

Det är nog våra föreställningar eller idéer om vilka vi "inte är" eller "inte lyckas att bli" dvs negationer som kanske styr oss... Detta kan bli ett hinder i kontakt med en individ som man vill nå ut till... Där vi vill säga med ett närmande ord, eller en gest och avslöja att vi tycker om motparten... I den stunden när vi öppnar oss blir vi också sårbara... Då har Vi människor en tendens att spegla in i hur vi ser ned på oss själva och tolka in den andras reaktioner negativt i speglingen... Detta kanske för att andra inte lärt oss att se oss med värdighet... Eller lärt oss att förstå hur andras reaktioner också kan spegla osäkerhet och negativ spegling...  Därför att vi speglar oss genom andra... Får vi lära att  vi inte duger, dvs så som vi tänker oss eller ser på oss själva i spegeln... Ja då är det inte helt omöjligt att förstå att detta speglar sig i vår personlighet och med det hur andra uppfattar oss... 

Sedan är det kultur som påverkar oss ex traditioner... Ett exempel kan vara att "en man ska uppvakta en kvinna"... Eller kvinnor som lär sig att vara skeptiska dvs "du ska inte tro på det första intrycket" eller "är det för bra för att vara sant så är det nog det"... Detta försvinner mer och mer och suddas ut i vår samtid... Samtidigt med det bildas ju andra kulturer i kring vissa familjer eller grupper... Och det kan vara beroende av etnicitet eller religiositet som legat kvar från tidigare generationers fostran att inte "blanda sig med vem som helst"... Förutom den tillhörande gruppen eller kretsen i sin kultur... Segregation exempelvis är en sådan faktor... Där exemplevis vart du bor eller inte bor får betydelse om en relation kan tyckas utifrån ens egen kontext dvs tillhörighet vara okej...

Även om detta gäller din personliga erfarenhet är det ändå ur detta världen blir din egen... Med det vill jag säga att du ser hur andra ser på dig från sin kulturhorisont, och där tar man ofta på sig att hålla sig undan, eller inte tro att man hör till... Då uppstår sk dubbel negation/ avvisande... vilket blir då från bådas håll och ingen vågar gå fram...

Om fler förstod mekanismerna skulle färre klandra sig själva och börja förstå det bakomliggande...  för att därifrån kunna se sig själv med öppna ögon och med en mer positiv inledning... Vi kanske fått höra att vi inte "får" hänga med "sådan där" eller något i den stilen i uppväxten, dvs kulturell hänvisning... Eller att någon har sagt "du är för god för hen" eller "hen är för god för dig"... Men också andra påståenden som ex "vem tror jag att jag är" och "men jag platsar inte"... Det betyder att många saker ska  hanteras när vi ska möta en ny partner...

Olikheter kan betyda ett rikt och roligt liv, det behöver inte betyda att man inte passar ihop... Skillnader i kulturell bakgrund kan ju ge väldigt mycket nya perspektiv för båda parter och utveckla oss i en relation... Men dock om det inte är ur ens eget sociala skikt accepterat kommer man tveka, eller helt att avstå... I detta finns flera mekanismer både medvetet och undermedvetet som styr oss i sökandet efter en partner... Dock är det oftast svårt att ändra det destruktiva inre tänket, som har manifesterats av ex mobbning eller fostran... 

Därför kanske du i vuxen ålder ska se till den du är för dig själv... Lära dig att tycka om dig och avstå att fundera på om du duger... För den som verkligen känner att den älskar dig kommer du att duga vad du än gör! Det börjar med att älska och försonas med sig själv! Att vilja ha det vi inte kan få beror mycket på den värld människan själv har skapat som inte är gjord för de människor vi egentligen är... Lycka till!

... svaret kan även tolkas att jag som mamma och mormor/farmor rådgör jag med barn och barnbarn kring detta... att svara en medpoet på poeter.se föll sig därför så naturligt...