- Det var jag som hittade henne, säger jag till den första polisen som kommer till platsen. Mordplatsen.

Jag var på väg hem från min kompis Stina. Jag tog genvägen genom stadsparken när jag såg henne ligga alldeles livlös under parkbänken. Det rann blod från hennes panna, och hon hade en märklig vinkel på benet. Jag hade aldrig träffat henne men jag kände igen henne. Frågan är varifrån?

*

Solen lyser in i det redan så ljusa och kala kontoret. Polisen Ahmed sitter vid sitt skrivbord och tittar på kortet som tagits i stadsparken på den femtonåriga flicka som blev mördad i natt. Han kan inte förstå varför någon skulle vilja mörda en sådan ung flicka.
Ahmed tar en taxi hem, för trött för att köra själv. Väl hemma tar han en drink, han vet att han inte borde. Han är polis, de dricker inte. Hade Emelie levt så hade hon varit framme direkt med sin anklagande blick. Han minns den fortfarande fastän det är fem år sedan hon dog. Han tar ett glas till och försöker att tränga bort hennes blick. Men den är som fastnaglad på hans näthinna. Ännu ett glas till, han dimper ner i soffan som knakar av vikten. Snart somnar han med bilden av en förebrående Emilie framför ögonen.

*

Jag ligger vaken hela natten utan att kunna somna. Letar igenom alla minnen efter minsta lilla ledtråd, som kan tala om vem tjejen är. Var.
Jag somnar tillslut. Utmattad efter allt som har hänt idag. Under natten kommer minnena, blodet, hennes ansiktsuttryck, vinkeln på benet. Mitt skrik kommer plötsligt, väcker alla i huset. Mamma kommer rusande.
- Men hur är det gumman min? frågar hon ängsligt och sätter sig på sängen samtidigt som hon stryker mig över pannan. En mardröm?
Jag svarar inte. Orkar inte förklara, vill inte förklara. Det skulle oroa henne, som om hon inte har nog mycket att vara oroad över. Hon förstår att jag skyddar henne, ger mig ett tacksamt leende och smyger ut.

*

Ångesten som varit över honom hela dagen har börjat släppa. Han är fortfarande rädd för sig själv. Han trodde aldrig att han skulle gå så här långt. Han ville bara att tjejen skulle sluta vara med hans dotter, det var inte bra för henne att vara bland sådant folk. Tänkte bara skrämma henne och familjen lite grann, det var aldrig tänkt att det skulle bli så här. Men nu är det för sent. Det enda han kan göra nu, är att försöka att inte bli upptäckt. Men då måste han vidta några åtgärder.

*

Dagen där på är vi bjudna till min moster på middag. Det är inflyttningsfest, förut bodde hon med sin man, men de skildes så hon flyttade hit. Lotta som hon heter har alltid varit min favoritsläkting, för hon behandlar mig inte som om jag vore ett litet barn.
Efter maten medan mamma och moster diskar, går jag och pappa runt i lägenheten. I vardagsrummet har Lotta hängt upp massor med släktfoton. De flesta som hänger där har jag träffat i livet, förutom en tjej i 15års åldern. Bilden är svartvit och ser ganska gammal ut. Jag har sett bilden förut, men jag inte kan komma på vem det föreställer. Jag ser bara vem det liknar. Jag frågar pappa och pekar på kortet. När han ser vem det föreställer ryggar han till.
- Jag vet inte vem det är, säger han. Du får fråga Lotta.
Sedan går han snabbt in till köket igen. Jag står och ser efter honom, det syntes att han visste mycket väl vem det var men inte ville tala om det för mig. Då får jag väl ta reda på det själv. Lotta ropar från köket att det är efterrätt.
- Jag kommer alldeles strax, hojtar jag tillbaka.
När vi ätit färdigt av glassen så frågar jag vem flickan är på det svartvita fotot.
- Det är ju Martina. Lotta säger namnet på ett sådant sätt att jag förstår att jag borde veta vem det är.
- Martina?
- Din mammas och min syster, som rymde.
Långt bak i mitt minne kommer jag ihåg att mamma någon gång har berättat om sin syster som rymde när hon var 16 år och aldrig har hört av sig sedan dess.
- Ja, nu kommer jag ihåg. Ni vet inte om hon har någon dotter?
- Nej, vi har ju ingen kontakt, vi vet inte ens om hon lever. Hur så?
- Jag bara undrar.
Jag tänker på vem Martina liknade. Flickan under parkbänken.

*

Nästa dag på jobbet är Ahmed hängig. Chefen, märker det och ropar in honom på kontoret.
- Hur är det idag Ahmed?
- Ja, öhh… jag tror jag håller på att få influensa.
- Jaha, precis som förra veckan och förförra veckan? Chefen höjer ironiskt på ögonbrynen.
- Ja, jag har känt av det länge.
- Det är inte vad jag tror. Vad gjorde du igår, Ahmed?
- Ja, jag tog en taxi hem, och…
- Och drack? Chefen reser sig upp ur sin fåtölj.
- Nej, absolut inte. Varför tror du det?
- Du luktar sprit nu.
- Det gör jag väl inte…?
- Jo. Chefen kommer fram till honom. Du kan lämna in din avskedsansökan idag, eller så får du sparken. Du väljer själv.
- Men…
- Man kan inte dricka när man är polis, förstår du? Jag har varit snäll som låtit dig vara kvar så här pass länge. Du kan gå nu.
Samtalet är över.

*

När jag kommer hem så går jag in på eniro.se en telefonkatalog på internet. Jag skriver in Martina Lööv i rutan. Fem träffar och en som bor i våran stad. Jag tar telefon och slår numret. Efter några signaler svarar en kvinna i andra änden. Jag presenterar mig som Marias dotter. Förklarar sedan att jag menade hennes syster Maria.
- Jag beklagar sorgen, säger jag till henne.
- Vilken sorg? Hon låter förvånad.
- Din dotter…
- Vad är det du säger? Att hon skulle vara död! Hon är ju här, hon står här bredvid mig, Martina låter irriterad.
- Jag trodde…
- Du ska inte tro så mycket, du är precis som din far.
- Känner du min pappa?
- Nej, jag menar…
- Hur kan du känna honom? Nu var det min tur att börja bli lite irriterad.
- Jag blandar nog ihop det här.
- Du ljuger!
- Nej, jag känner inte honom.
- Säg sanningen! Skriker jag i telefonen.
- Jaha, som du vill. Vi hade en affär.
- En affär! Hur kunde ni? Jag och mamma visste ju inte ens om du levde. Varför ringde du oss aldrig?
- Jag gjorde det en gång. Din far svarade och sa att ni inte ville ha någon kontakt med mig efter alla år som jag inte hört av mig.
- Hur kommer affären in i bilden?
- Vi hamnade på samma jobb, senare förstod vi att jag var syster till hans fru. Då var det redan för sent.
Det var droppen. Jag slänger på luren och blir sittande. Helt förkrossad över vad pappa har gjort mot mamma. Och mig.

*

Ahmed ska visa chefen, visa Nassen att det var fel att sparka honom. Alla kallar chefen Nassen när han inte hör. Han är nazist och rasist och lägger ofta ”trynet” i blöt. Ahmed är orättvist behandlad, för det är inte bara han som tar något glas då och då. Många av Ahmeds gamla arbetskamrater dricker ibland, inklusive chefen. Ahmed vet att anledningen till att han fick sluta är att chefen är rasist. Nu ska han visa att även de som är mörkhyade kan vara bra poliser. Frågan är var han ska börja, han har inga bevis som kan leda till mördaren, inga vittnet, han vet inte ens vem flickan är. Han tar fram fotot ur byxfickan, och kollar in varje detalj som finns. Vid första anblicken ser hon ut som en helt vanlig svensk, men tittar man närmare ser man andra saker. Tjejen kommer troligen från Irak eller någonstans där omkring. Han skulle få veta mer om han fick prata med rättsläkaren, men eftersom han inte är anställd så får han inte ta del av den informationen. Ahmed märker att hennes händer är så torra att huden spruckit på vissa ställen. Som om hon har haft att göra med starka kemikalier utan att ha sköljt händerna efteråt. Vad kan hon ha gjort för något? Kan hon ha jobbat svart med att städa hos folk och använt starkt rengöringsmedel? Eller?
Det är i alla fall en början, han ska kolla upp om någon från migrationsverket känner igen tjejen, utifall att hon eller hennes föräldrar sökt uppehållstillstånd. Om hon har någon familj.

*

Majvor Holm från migrationsverket är en av dem som känner igen flickan. Tjejen och hennes familj hade kommit för två år sedan.
- Det var väldans mycket tjorv med den familjen, berättar Majvor. De ville absolut få ett hus att bo i. Det är nog svårt att hitta en lägenhet, så vi hade att göra med dem ett ganska långt tag.
- Varför ville de bo i hus?
- De ville verka rika, så att de får bättre jobb och sådana saker.
- Vet du var de bor?
- Jo, jag kan skriva ner adressen. Ett ögonblick.

Med adresslappen i handen åker Ahmed med en taxi till familjens hus. Det ligger i ett stort villaområde lite utanför stan. Huset är rött med vita knutar, typiskt svenskt.
- Det är visst några som försöker passa in, säger Ahmed tyst för sig själv när han går på uppfarten.
När han knackar på dörren in till huset öppnar en kvinna i 40års åldern. Hennes ögon är rödgråtna. Ahmed förstår att han kommit rätt. Han börjar med att presentera sig och beklaga sorgen. Hon tittar storögt på honom.
- Du är den första som sagt det, ändå har det varit säkert tio-tolv människor som sprungit här och passat upp mig och min man. Lagat mat, städat. Det rinner tårar nedför hennes kinder när hon tänker på varför.
- Får jag komma in och prata? Han försöker att ställa frågan så vänligt som möjligt.
Hon tvekar innan hon svarar.
- Jag vet inte om jag orkar.
- Det tar bara någon minut, säger Ahmed fort.
- Jaha, okej då, kom in. Kvinnan backar bakåt, så han kan komma förbi. Lea förresten, säger hon och stäcker fram handen.
De går igenom hallen och in i köket. De sätter sig vid familjens matbord. Ahmed ser sig omkring i rummet. Många väldigt dyra möbler och tavlor, finns där inne. Ingen fattig familj precis, tänker Ahmed. Han börjar med att fråga vad hennes dotter hette.
- Sabine. Sabine Rashid.
- När såg du henne senast?
- Några timmar före mordet ägde rum. Hon börjar gråta igen.
Det känns som han är inne på helt fel spår. Aldrig att Sabine skulle jobba svart. Dels är hon för ung och varför skulle hon göra det om hon hade så mycket pengar ändå? Ahmed skrotar det förslaget.
- Vet du var hon varit den kvällen?
- Ja, Sabine hade varit på keramikkursen.
Nu förstår Ahmed varför hon var så torr om händerna.
- Vet du någon som skulle vilja henne illa?
Lea tänker efter ett tag.
- Ingen som jag kommer på nu.
- Du kan väl ringa mig om du kommer på någon. Ahmed tar fram ett kort med hans telefon nummer på. Sedan säger han hejdå och går.


*

Han står och tittar på dem genom fönstret, frun och polisen. För han är polis, det syns på hållningen. Han om någon borde veta det, efter alla år. Polisen är precis som frun, invandrare. De går in, sätter sig i köket och pratar en stund. Kvinnan gråter, polisen ger henne ett kort och går sedan. Snuten ser sig omkring när han går nedför grusgången, vänder huvudet mot fönstret. Då ser han vem det är. Det är Ahmed.

*

När samtalet med Martina är över måste jag lugna ner mig ett tag. Sedan går jag ner i köket där pappa står och lagar till middagen. Han tittar upp från diskbänken och ler, det är hans lediga dag. Jag känner på mig att efter det samtal jag snart ska på börja så kommer han inte att vara lika glad.
- Pappa, hur kunde du?
- Vad menar du Hanna? Han tittar oförstående på mig.
- Martina.
- Vem? Pappa spelar förvånad men lyckas inte riktigt.
- Du vet vem jag menar, mammas syster, säger jag och tittar stint på honom.
- Ja, vad är det med henne?
- Ni hade en affär, säger jag med förakt i rösten
Pappa vänder bort blicken, röd färg sprider sig i hans ansikte.
- Hur kunde du veta? Han låter sorgsen på rösten.
- Det spelar ingen roll. Varför gjorde du det?
- Jag behövde omväxling.
- Från vaddå? Mamma? Jag tar ett djupt andetag för att inte explodera.
- Det har jag vetat länge. Det är mamma som kommit hem från jobbet utan att vi hört det.
- Hur kunde du veta? Frågar min far igen, denna gång är frågan riktad mot mamma.
- Det har ingen betydelse, säger mamma och ställer med kassarna med mat som hon handlat på vägen hem.
- Men varför har du stannat kvar? undrar jag.
- Jag älskar din far och jag vet att han älskar mig också. Han bara glömmer bort det ibland. Hon stirrar in i hans gråblå ögon. En tår rinner nerför hans kind. Jag förstår att det är dags för mig att gå, det som kommer har ingenting med mig att göra.

*

Efter pratstunden med Sabines mamma vet Ahmed att han är inne på helt fel spår. Vem kan ha velat att Sabine skulle dö? Han tar fram kortet igen, försöker att hitta minsta lilla ledtråd. När han tänker efter så känner han igen henne. Men han kan inte för sitt liv komma på varifrån. En hög ringsignal avbryter hans tankar.
- Ahmed.
- Det är Lea, Sabines mamma. Hon låter upprörd.
- Har det hänt någonting?
- Nej, eller jo. Jag har kommit på en som inte tycker om oss, Lea andas djupt.
- Ja, vem?
- Nils Olofsson, våran granne. Hans dotter och Sabine var klasskompisar och träffades ofta. Han gillade aldrig det, bara för att vi är invandrare. Jag är hundra procent säker på att han är rasist
- Jag ska kolla upp det här. Tack för att du ringde!
- Jag vill bara få fast mördaren, säger Lea och lägger på.

*

Ahmed skyndar sig till sin gamla arbetsplats. Han ska berätta för Nassen att han har en mördare på spåren. När han kommer inrusande tittar Nassen förvånat på honom.
- Vad gör du här? Hans röst är irriterad.
-Jo, jag ville bara berätta att jag tror jag kommit på vem som är… Ahmed avbryter sig.
Hans blick har fastnat på ett kort som står på chefens skrivbord. Det är på hans dotter och hennes kompis. Ahmed hajar till när han ser vem den andra tjejen är. Sabine. Plötsligt faller alla pusselbitar på plats. Nils Olofsson, Nassen, chefen. Han är så van vid smeknamnet Nassen att han glömt bort vad chefen heter på riktigt. Det var alltså för att chefen var rädd att bli avslöjad som Ahmed fick sluta.
- Vem som är… vad? Frågar Nassen med otålig röst.
- Vem som borde bli årets polis, drar Ahmed till med. Han vill inte fortsätta med den mening han började på först.
- Det får du ta med någon annan.
- Jaha, okej. Ahmed går därifrån.
Ahmed går till sin gamla arbetskompis Lars. Han blir glatt överraskad när han ser Ahmed, som går rakt på sak.
- Det var chefen som mördade flickan under parkbänken.
- Va? Lars är helt oförstående.
Ahmed berättar vad han kommit fram till.
- Det kan faktiskt stämma, säger Lars. Efter att du slutat valde chefen att själv ta hand om fallet.
- Vad ska vi göra? Frågar Ahmed.
- Vi har inte nog med bevis för att gripa honom, bara indicier, säger Lars och kliar sig på hakan.
- Har någon pratat med rättsläkaren?
- Nej, men jag kan ringa ner dit nu.

Epilog

Rättsläkaren hade funnit DNA från en okänd person på Sabine. Fick tips från Ahmed att kolla upp Nils Olofsson. Nils blev så småningom fälld för mordet. När hans dotter fick veta vad han gjort med hennes vän, sa hon upp all kontakt med honom. Ahmed fick tillbaka sitt jobb på polisstationen, numera med högre lön.

Hannas föräldrar fick ett bättre förhållande till varandra och Hanna fick träffa sin nyfunna kusin och moster.