När jag var i mina allra känsligaste tonår hände följande. Vi hade rest till morsans hembygd, den lilla byn i Dalarna som går under namnet
Tyngsjö detta var ju ganska längesedan. Jag är ju nu 71 år och man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att mina tonår ligger ganska långt tillbaka i tid. Tyngsjö kallades lite avundsjukt eller, nedsättande om man så, vill för en vildmarksby. Det fanns en lokal handlare som kämpade föga framgångsrikt mot den tilltagande avfolkningen av byn. Men nog om detta kanske. I alla fall vid den badsjö som byborna och deras ättlingar kände till hade i alla fall en familj med barn tagit sig. I familjen fanns en med mig ung jämgammal flicka med blont hår och med blå ögon. Hon var i mina ögon en överjordiskt vacker och skön flicka. Jag lade märke till att hon hade lite godis som hon gick fram till pojkarna och bjöd på. Ju längre längre bort den sköna gick desto mer sjönk mitt hjärta. Till slut hade mitt hjärta nått så lågt det överhuvud taget kunde sjunka. Men vilken lycka till slut hade den sköna upptäckt mig och beslutat att styra stegen i riktning mot mig och jag överdriver inte. Jag var vilt förälskad när hon räckte över en godsak till mig. Väluppfostrad som är sade jag ju - tack ska du ha. Den unga tittade mig i ögonen och svarade- Task ska du ha annars är du vanskapt. Min haka föll och jag måste ha sett ut som den berömda fågelholken i nyllet.
Ridå och ridåfall
Ps det visade sig att den unga damen för att testa pojkarnas reaktioner gått omkring och frågat alla pojkar.