Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Minus nitton

Jag stod vid balkongdörren med en Röd Prince i mungipan och januarikvällens kyla spreds likt kväve uppför benen. Likafullt kom, också idag, den där nissen joggande på gångvägen som gick runt och förbi mitt hyreshus. Jag drog in ett djupt andetag, stötte ut röken som vänt och gjort sitt i lungorna och tog ett nytt bloss. Tobaksbladen knastrade mot den brandgula glöden och jag kunde inte längre hindra det som rev i mig utan sprätte iväg cigaretten.

Varför kunde inte han slappna av? Lägga sig i soffan och streama Netflix, HBO eller en ljudbok. Älska med sin fru eller man. Onanera, om han nu inte hade en partner och var tvungen att få ur sig energierna som drev honom ut. För vad är det som gör att man måste ut och springa också i minus nitton? Jag förstod inte? Det var inte normalt tyckte jag.

Författandet kan vara ett yrke, något man sätter sig med för att få in sin slant på kontot, även om det är ytterst få som lyckas med det i dagens Sverige. Runt hundra, som uteslutande lever på böckerna de författar, nämns i många källor och då ska man komma ihåg att flertalet av dessa tjänar i linje eller under ett låglöneyrke. Det kan också vara en klåda som måste göras för att man annars inte står ut. Som i fallet med den joggande mannen, en sorterande aktivitet man mår bra av att göra. Bilder framkallade i ord som måste bli just precis exakt rätt, som fogas till meningar, och i lyckliga fall kommer rätt nära bilden av vad det nu var man ville uttrycka. Lyckliga fall då den här klådstillande aktiviteten blir till något annat än bara text. Filer på hårddisken som möjligen delas till anhöriga, eller på forum på nätet till folk med samma textliga böjelser. Då text blir till böcker som likafullt bleknar mot det där som krafsade inuti författarens medvetande och krävde form. Jag tror att det är en stor anledning till att folk fortsätter med att skriva bok efter bok. Det finns, i många av oss, en närmast tvångsmässig och sjuklig röst som kräver, om inte perfektion, så åtminstone sanning. Bilden, meningen, ordet måste passa in i det där pusslet vi har i våra huvuden. Bitarna måste fogas samman friktionsfritt, det får inte skava. Det måste bli rätt, som Bodil Malmsten säger.

Mycken litteratur tar sitt avstamp i det självupplevda. Det outtalade terapeutiska skrivandet kan göras till något så unikt som kommersiellt gångbar litteratur med finkulturell stämpel. Tänk Knausgård och Min kamp. Sex band om relationen till sin far, diskbänksrealism, nojor och familjära strävanden. Autoficton, litteratur från livet. Wrangborg och Kallskänken, dikter sprungna ur ett slitsamt arbetsliv.

Men kommer det att finnas plats för den här typen av litteratur också i framtiden? För samtidigt som film, serier och sociala medier tar tid ifrån läsandet så blir e-boken och ljudboken allt viktigare för läsaren. Böcker skrivs med intentionen att passa det växande formatet, och det finns en risk för att utgivningarna blir alltmer likartade, att den smalare litteraturen trängs ut. Litteratur av typen där läsaren kan titta upp och fundera över en mening, bläddra tillbaka och fortsätta. Det behöver inte vara renodlat experimentell eller klassiskt smal litteratur. Jag pratar om böckerna som inte ryms i fållan: lättläst av den breda massan. Finns det plats för också den typen av litteratur i framtiden?

Redan i det klassiska Grekland finns en distinktion mellan två slags uppfattningar om författare: å ena sidan en gudomlig inspirerad siare, å andra sidan ett slags ordens hantverkare och verklighetsimitatör.[1]

Jag efterfrågar inte odlandet av någon mytisk författarroll, oraklet framför tangenterna med en sorts heta linjen till gudarna men frågar mig om det ryms fler typer än den rent kommersiella författaren i framtiden?

Jag ser författare och författande, i den mening vi idag tänker oss, reduceras till en fritidssysselsättning, och sedan kommer några människor, kanske i team, som idag sker i spel- och filmproduktioner, skriva fram serier av ljudböcker som är kommersiellt gångbara.

Stipendier och andra kulturella stöd är den konstgjorda andning som kan syresätta den här fin- och mittemellan-litteraturen tills den antingen går under, hittar ett sätt att nå människor eller att något händer i samhället där folk börjar fråga efter annat än deckare, feel-good, fackböcker och litteratur passande för stranden, joggingturen eller lökhackandet till tisdagsköttfärssåsen. Och det är inget fel alls med den typen av böcker, lejonparten av det jag själv läser kommer ur den här gruppen. Min debutroman Hör inte allting ihop ändå? som gavs ut genom Bokförlaget Mormor var inte någon kommersiell framgång, även om jag skrev den utifrån föresatsen att den skulle vara enkel. Tillgänglig, utan att te sig grund. Nu gjorde jag det inte för att den skulle passa ljudboksformatet – visst gjorde jag inte? - utan främst för att den skulle kännas autentisk. Klangen blev renare. Jag var också osäker på om jag skulle få ihop det hela och valde därför att medvetet hålla det enkelt.

Men kanske kommer den här utvecklingen mot ljudboksläsande också på ett Darwinistiskt och omedvetet sätt prägla författare till att formulera sig mer lättfattligt. För hur vi än vänder och vrider på det så måste människor, också skrivande sådana, få in sina siffror på kontot. Hyra, mat och andra avgifter måste betalas. Förutsättningar för att författa måste finnas där.  Bodil Malmsten behöver ordning och färska snittblommor. Själv är jag inte så noga med blommor eller ordning men kaffemuggen bredvid tangentbordet är en absolut nödvändighet. Och ju mer tid som måste användas till att förvärva pengar till kaffebönor, snittblommor och annat vi behöver desto färre stunder med väl författade meningar blir det. Projekten med smalare målgrupper tunnas ut och det blir mer utav sådant som kan benämnas som brödskrivande. Även om jag också ser en skrivande nytta av att vara ute i samhället. Att förvärvsarbeta med något uteslutande för slanten är uttröttande, men det strömmar också intryck och gör att jag som författare finner stoff att använda till framtida litterära projekt.

Det är inget fel med strömlinjeformad litteratur men den är invasiv i samhällskroppen och ibland tänker jag att läsarna måste fostras. Fås att förstå att det går att ta med sig Knausgård, Wrangborg, eller varför inte Öijer med sig till stranden. Möjligen är det en del av utvecklingen, hur vi nu lyssnar böcker, allteftersom också kommer att lära oss att ”läsa” det som kan betraktas som mer svår litteratur. Enligt Axiell media så var 54 % av alla lån 2020 en e-bok, och ljudböckerna stod för den största delen av ökningen av dessa lån under året, så det finns en del som talar för lyssnandet. En populär bok går oftast bra både som e-bok och ljudbok; den finner sina läsare oavsett format, skriver Axiellmedia i sin rapport över mest lånade böcker på biblioteken 2019. Topplistan för mest utlånade e-böcker 2020: Sofie Sarenbrant - Mytomanen, Karin Smirnoff - Jag for ner till bror och Tara Westover - Allt jag fått lära mig, befäster detta. Men till dess att mediet har mognat och konsumenterna mer har vant sig vid lyssnandet så finns en risk att författare som inte nödvändigtvis skriver populärlitteratur, biografier eller fackböcker, trängs ut och försvinner. Det finns en risk att författare anpassar sig till massan, också rent omedvetet, och skriver vad folket för tillfället vill läsa. Är det så det måste vara? Är det bara en del av en helt naturlig marknadsutveckling?

 Det är mycket en fråga om vanor och jag tänker att folkbiblioteken och dess kultur spelar en stor roll för många barns vidare läsning som vuxna, att öppna upp ögonen för just det här med att våga läsa annat än det som pockar på absolut nu. Skapa läslust. Bygga glädje och en vana av att läsa brett. Och om utvecklingen skulle gå dithän, att vi såg en bredare typ av läsning så skulle möjligen också författarrollen bli till det den en gång varit. Det skulle finnas plats för författare med klådor. Författare som inte gör marknadsundersökningar och därefter skriver vad massan efterfrågat utan skriver utifrån det som brinner i dem själva. Som skriver det de måste göra, för att få det rätt, helt oavsett publiceringsplattform. Författare som ger sig ut i ett kargt och ogästvänligt landskap och skriver litteratur, inte enbart utifrån perspektivet av en konsumerande massa. Författare som springer, också i minus nitton.

 

[1] Grundbok i litteraturvetenskap S20




Övriga genrer av Robert Jonsson VIP
Läst 241 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2021-02-26 11:55



Bookmark and Share


  ResenärGenomLivet VIP
Jag älskar att läsa böcker...har alltid en på gång...köper gärna på second hand, där de är billiga...trevlig text...
2021-03-05
  > Nästa text
< Föregående

Robert Jonsson
Robert Jonsson VIP