Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Över huvuden

Hon pruttar. Lös avföring sprids först prickigt sedan mer likt ett skitskred ned mot pappersdraget Mats vikt under ändan för att skydda det nya tygdraget, glidlakanet och det tvättbara lakansskyddet. Linda suckar, trycker av ett annat larm som tjuter på sökaren och går muttrande efter en ny rulle toapapper och fler pappersservetter.

”Den här har inget stopp alls. Vad åt du i går egentligen Gunnel? Nej, som jag sa, ska de fortsätta med schemaändringar utan att fråga oss så lämnar jag det här placet. Varför ska vi vara kvar här när de aldrig pratar med oss? Jobbar hellre på timmar eller gör något helt annat jag. Jag kan sitta i kassan eller servera på något ställe om det är vad som krävs. Vad som helst förutom det här. ”Hon kliar sig i pannan med handleden just där plasthandskarna slutar. ” Jag är så trött på att ge, ge och ge. Tjugo år i omsorgen räcker, jag pallar inte längre. Har inte tålamodet, speciellt efter hur det har blivit nu på sistone. Behöver du blöta handdukar också?”

Mats nickar och Linda kommer tillbaka och lägger den väldoftande massan vid sidan av Gunnels ben.

”Jag vet inte hur många gånger jag försökt få Patricia att söka sig till något annat. Men hon vill inte, säger att det känns tryggt med vården, att det är något hon vill göra. Kan du fatta det? Det här! Jag säger dig, ibland funderar jag om det verkligen är min dotter. Hon är så annorlunda. När de andra vill bli influencers, hålla på med sånt Youtube-jox, på sin höjd kan tänka sig att läsa estet, samhälle eller natur, då väljer hon vårdskolan. För att bli undersköterska. Kan du tänka dig det? Slava utan större påverkan. Ja, hon har ju sett hur jag haft det, och ändå vill hon läsa till undersköterska. Ofattbart!”

”Alla är vi olika”, säger Mats och noterar hur Linda alltmer aggressivt trycker ut mer tvål på en torr pappersservett som hon sträcker över till honom. ”Men det är klart lite annorlunda är det kanske ändå”, fortsätter han för att ta udden av Lindas ilska och lyfter Gunnels ben för att komma åt i ljumsken med den tvålade servetten. ”Att drömma om att bli undersköterska.”

”Annorlunda? Det är för fan rubbat!”

Linda börjar krångla med att ta på Gunnel nya nätbyxor och Mats berättar om hans egen väg till vården. Om hur slumpartat det var att han gick från sågen till att hamna just där han nu är. Om hur föränderligt och oförutsägbart allt är och hur det går att byta bana senare i livet om Patricia nu skulle ångra sig. För så förbannat farligt är det väl inte om hon nu vill testa på att jobba som undersköterska. Men han växlar också in på Lindas spår. Håller med henne om tomheten och tröttheten. Foldrarna med de innehållslösa värdeorden. Visionerna som inte är något annat än uppenbarelser och illusioner. Det omöjliga och oförenliga med patienträtt och etiska förhållningssätt. Om demens, inkontinens och utsatthet. Säger att politiker såklart vet betydelsen av orden men frågar sig om de nått innebörden av dem. Att med känseln, synen, hörseln, lukten och smaken uppleva vad de betyder.

Mats pratar. Han pladdrar, pladdrar och pladdrar.

”Är det rätt att tvångsduscha en vårdtagare som inte duschat på sex månader? Är det etiskt rätt att lyssna på en sjuk och förvirrad vilja?” frågar han lika mycket sig själv som Linda.

”Nej, såklart det inte är. Men gissa vilka som står själva om det kommer fram att det är på det sättet det gått till trots att alla här inne vet att det är så vi måste göra. Vi måste för fan duscha stackarna mot deras vilja, de lider ju annars. Svetten, urinen, vi måste ju! Något annat är för fan förlängt lidande och vanvård. Och om vi inte gör det, blundar, stänger av och går efter nån förbannad bestämmelse. Om vi låter bli att duscha dem på en månad eller två för att de inte vill det just då. Vilka tror du det är som får fan för det? Om det luktar skit.”

 Och så bränner Gunnel av en riktigt högljudd fjärt, Hon skruvar på sig, fingrarna klämmer om grinden och runt Lindas handled. Hon vrider sig och viskar nej, saliv rinner mot örngottet, och ur Mats väller resonansen ur alla de där orden fram. Han känner igen det, klangen från vårdobjektet, britsen han själv låg mot.

 

Ta nu och svälj säger läkaren och matar gummislang genom hålet i bitmunstycket och nedför Mats matstrupe. Materialet, den där sjuka smaken av innerslang och sjukdom trycker mot svalget. Kräkreflexerna och kväljningarna får ögonen att tåras. Saliven rinner ur hans vänstra mungipa mot axeln och papperet på britsen och så lindras obehaget något. Den meningslösa tanken på vilka, eller framförallt vem som svalt den där kameraslangen före honom dyker upp medan läkaren och systern småpratar.

Han ser äldre människor med stora magar och fasansfulla andedräkter. Han ser cystor, bråck, blod och nästintill döda människor med svagt blåa hudkostymer ligga och dregla i fosterställning mot britsen. Han ser allt möjligt utom sig själv. En trettioårig man i samma situation. Väsande, hulkande och fjärtande. Det ska inte vara möjligt. Att Mats ska ligga så här, försvarslös.  

”Det är bra Mats, du gör det riktigt bra”, säger den svarthåriga systern med alla de där huvudena tatuerade på armen.

Hon stryker hans panna.

”Nu så, nu är det värsta gjort.”

Sköterskan vet inte vad hon pratar om. Hon ljuger!

Slangen med kameran rotar runt genom hals, mage och tarm. Dras upp och ned likt en sotares skorstensviska i en kollapsad rökkanal.

”Nu kommer jag strax att fylla tarmen med lite luft vilket kan upplevas obehagligt.”

Mats drar knäna längre mot hakan. Kryper ihop som en Maginotlinje inför ett världskrig.

”Försök slappna av. Det känns inte mer än ett visst tryck för de allra flesta,” försäkrar läkaren och vrider på luften.

Buken trycks upp och kväljningarna och fräsandet från slemmet som rinner ur munnen blandas med små fjärtar från luften som läkaren fyllt Mats med. Men det kommer mera. Strax ger Mats röv ifrån sig utdragna och pipande ljud som är fullständigt okontrollerbara.

”Precis som vi trodde”, säger läkaren. ”Flimmerhåren, tarmen är skadad. Se här”, säger han till sköterskan som kommer närmre honom vid skärmen och hummar menande.

 De fortsätter att diskutera Split, Adriatiska havet, direktflyg och läkarens all inclusive-vecka i Kroatien tillsammans med hans tarms tillstånd på ett sätt som om han inte låg där på britsen. Likt Mats var reducerad till en rodnande tarm utan flimmerhår, en konstaterad klinisk diagnos.

Mats får lyssna på hamnpromenaden jämte det turkosa havet. Den romerska kejsarens Diokletianus palats, om skörbjugg och restaurangen Zoi med takterrass i stället för hotellets smaklösa bespisning.

Och just där, när ännu ett höggällt pipande likt ur en ballongs utdragna ändar trumpetar från hans egen röv så förstår Mats den exakta innebörden av ordet utsatthet. Vårdtagarna han själv vänder, tvättar och på andra sätt vårdar och i en del fall avlämnar till döden. Han förstår hur allt det där pladdret han själv utsatt människor för kan upplevas.

 

Linda knyter ihop soppåsen och drar igen skjutdörren till toaletten medan Mats hissar ner sängen och låter blicken gå mot glasljusstakar över virkade dukar, böcker och ett svartvitt bröllopsfoto i en teak-bokhylla som verkat samlat tidens strålar och nu glöder rött i halvmörkret.

”De borde någon gång fråga oss och sluta att prata över våra huvuden, tycker du inte? Duschningarna är ju bara ett solklart bevis för att chefer och politiker inte fattar ett skit. Det, eller också vill de inte ta ansvar och gör det enkelt för sig genom att lägga över det omöjliga på oss. Så är det garanterat. Tror du inte?”

Det mycket svaga surrandet från motorn som sänker sängen mot golvet fyller rummet.

”Hallå Mats. Vad händer, fick du en tia eller? Svara. Tycker du inte det? Att de borde sluta prata över våra huvuden.”




Prosa av Robert Jonsson VIP
Läst 42 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-08-24 10:59



Bookmark and Share


  Sanningsägaren VIP
Du är fantastisk!
2021-08-29
  > Nästa text
< Föregående

Robert Jonsson
Robert Jonsson VIP