Framför mig strålar skärmen. Det tomma Word-dokumentets markör blinkar: du kan inte, du kan inte, du kan inte! regelbundet och exakt. Jag har en auktoritär apa i mitt huvud vars kritiska meningar slingrar sig till en massa och omöjliggör ett bokstavligt bemötande. Det rusar och ändå är allt tillstrypt. Jag hukar under det som Wikipedia definierar så här:

Kritik är ett brett begrepp som omfattar exempelvis bedömning, recension, ifrågasättande och undersökning, till exempel av konst och andra kulturella företeelser och personers egenskaper, prestationer eller handlingar. Ordet används ofta i negativ mening, kritik kan även vara positiv och neutral. Neutral kritik kan ha som syfte att utveckla det sagda och berika samtalet. Kritik i denna betydelse är menat som starten på ett argumenterande samtal, inte som en bedömning. En person som mer eller mindre yrkesmässigt ger kritik kallas kritiker. Kritik i bredare mening kan även kallas verbal, icke-verbal, fysisk och icke-fysisk. Konstruktiv kritik brukar avse kritik som är till för att förbättra det kritiserade, till exempel genom att ge förslag till förändring. Motsatsen är destruktiv kritik (alternativt okonstruktiv kritik).

Det som pågår i mitt huvud är en destruktiv inre kritik. Ett ämne jag tillsammans med skrivprocessen tänkte försöka bredda och närma mig i den här essän.

Hur skapar man förutsättningar för att kunna komma undan destruktiv kritik och på så sätt ge sig själv bäst förutsättningar för att skriva, och vad kan kritikens syften vara?

I sin bok Att skriva: en hantverkares memoarer ger Stephen King rådet att stänga dörren till sin inre kritiker när man är i flödesfasen av sin skrivandeprocess och att öppna dörren till kritikern när man behöver se texten på ett mer kritiskt granskande sätt. Ett mycket sunt och bra råd men hur urskiljer man dörrar när hela väggar, golv och tak skriker?

Det går inte att helt komma undan. Men förutsättningar som städade skrivbord och snittblommor, högljudd sjuttio- och åttiotalsrock och givna platser kan hjälpa. Det kan också dåliga och goda vanor såsom löpning och whisky göra. Arbetsmoral, god sömn, att ta vara på uppvaknanden och ha kontinuitet i skrivandet är också vad jag läser mig till av King, Malmsten, Duras, Malmsten, Murakami och andra författare som positivt för ett produktivt skrivande. Men vad den skrivande människan framförallt behöver är ensamhet.

Att inte gå ut och se in förrän det är rätt tid för det. Att inte recensera och jämföra sig själv.

I Att skriva beskriver Marguerite Duras ensamheten som ett måste för att kunna skriva. Hon förhåller sig till en skrivande verklighet genom en självskapad ensamhet som närmast måste beskrivas som isolation. Taket, väggen, sängen, cementväggen med en döende fluga. Allt skriver till henne. Hon redogör för flugans dödskamp. Ger plats- och tidsangivelser för dödsögonblicket till en reporter som är där för att filma henne och får ett gapskratt till svars.

Det skrivs om människors död, om hundar, hästar, katter och marsvin, men ingen skriver något om en flugas död, menar Duras. En mörk urspårning som hon drar ut till hur nazisterna betraktade mördandet av judar. En fluga dog här tjugo över tre, nu är det skrivet.

Ett skrivande så angeläget att det måste skrivas om. En ockupation, nazister, mördare, en död fluga. Kritiska röster som inte rår på det som måste ut.

Att betrakta och ta in en verklighet som skriver till dig kräver ensamhet. Duras inkorporerar omgivningen. Hon ser på havet tills det inte längre finns där, utplånar det och gör havet självklart på ett mer allvarligt men ändå liknande sätt som Göran Palm så humoristiskt och klarsynt diktade: ”Havet, där är det!”

Markören blinkar fortfarande, tycks begära att bli matad med något.

”Den här essän ska handla om kritik”, skriver jag och lyckligtvis fungerar den inre kritikern. Jag raderar den torra och kreativitetsbefriade meningen sekunden efter att jag tryckt retur och bläddrar i en citatbok. Slitet, men ett bra citat fungerar alltid som inledning.

”Diktkonsten är den avskyvärdaste av alla laster.” August Strindberg.

Nej, det låter för bittert. Dessutom kan jag rada upp laster som jag finner avsevärt mycket mer avskyvärda än diktandet. Ledsen Ågust, jag håller helt enkelt inte med dig.

”Råd till författare: Vid en viss tidpunkt kan det vara nödvändigt att sluta skriva. Ibland innan man har börjat”, Stanislaw Jerzy Lec.

Visst skrivs det alldeles för mycket. Gör det inte? Alla verkar skriva. Färre läser.

Stephen King skriver i Att skriva: En hantverkares memoarer: ”Om jag fick en spänn för varje gång någon sagt mig att de vill bli författare men ’inte hinner läsa så mycket’ skulle jag kunna äta middag på en bättre restaurang.”

Men några lyssnar åtminstone. Är det för dem vi skriver?

Bör jag bygga ut det här? Förankra i studier?  Referera till statistik kring läsandet kontra lyssnandet? Men alla vet ju ...

Dra inga generella slutsatser! ringer kritikerrösten i min hjärna.

Men det är ju som min förläggare sa, läsandet har blivit till ett lyssnande. Skiftet har kommit hastigt och konsumtionen av litteratur går mer och mer mot ett lyssnande. Boken som sådan säljer inte.

Äsch. Åt helvete med det. Jag raderar allting igen. Det är alldeles för deprimerande.

Jag återgår till Marguerite Duras och hennes bok Att skriva.

Hon ser som sagt på ensamheten som ett måste för att kunna skriva. Ett rum att träda in i där ingenting annat än det som måste skrivas ges utrymme till att svälla.

Men måste man inte leva för att kunna skriva? Måste inte syre och inspiration komma utifrån? Genom att hasta till ett jobb utanför hemmet. Att på vägen dit bli förbannad på vägunderhållet eller snöröjarna som tagit med sig brevlådan. Jobba med något annat än skrivandet. Byta inkontinensskydd på människor som står på randen mot döden. Möta den. Räkna ned balansrapporter i ett Excel-dokument och göra bockar i en almanacka. Ta hundpromenader och svara det är bra, på frågan hur det är i möten med bekanta. Kika efter omvägar för att man inte orkar haspla ur sig tomma fraser. Längta efter att skriva om möten som aldrig blev. Känna att tiden är för knapp. Leva under en ockupation. Måste man inte åtminstone ha levt för att kunna gå in i det där rummet där erfarenheter och fantasi kan flätas samman och svälla?

Inuti Cirkus Scotts tält byggde François Bronett förväntan och vässade publikens sinnen genom sitt: ”Får jag be om största möjliga tystnad.”

Från läktarplatser ser vi trapetskonstnärer och pendlande gungor. De svänger åt sidorna, mot varandra. Så släpper ena trapetskonstnären sin gunga och flyger genom luften. Han voltar genom suset från publiken mot kollegan som hänger i knävecket på den mötande gungan? Ska hon nå honom? Hon sträcker ut händerna. Går det?

Avståndet vi sitter på gör det möjligt att uppskatta ett handslag och ungefär så tänker jag att också ensamheten fungerar för oss. Tystnaden vässar våra sinnen, låter samtiden svälla och ger oss tid och ro att förstå oss på den. Våra egna tankar och bruset vi omges av. Kritiken utifrån, råden, böckerna, filmerna, tv-serierna, politikerna, kändisarna och pladdret. Nutidens tyckande, sociala mediers jämförelsefängelse, normerna och den rätta tidpunkten för vändningarna. Allt det som ansätter oss kan genom självinternering dämpas för en tid och på så sätt paradoxalt nog också tydliggöras. Men inte ens Duras klarar av det här avståndet, att leva i det isolerade alltför länge. Hon använder sig av älskare och whisky för att tillfredsställa lustar och släppa in syre. Pratar om alkohol och vanan av att alltid bära med sig en flaska som en krycka att luta sig mot i stunder av plötslig förtvivlan, eller till de kvällar när hon inte kan sova. Linjerna, rösterna i den verklighet hon försöker skriva om blir groteskt starka och möjligen är det också därför hon sätter likhetstecken mellan ensamhet och alkohol. Duras beskriver det här örat mot världen och det som ska skrivas om som att befinna sig i ett skyddsrum under ett krig. Djupt under jorden i den armerade betongen kan inga böner ta sig ut och där kan heller ingen Gud ta sig in.

På den platsen finns ingenting mer än – som hon skriver – den vansinniga lusten att döda den tyska nationen till dess sista nazist.

Måste det finnas nazister att döda för att ett sant skrivande ska kunna ske? För att överrösta omgivningens brus och den inre förlamande kritikern? Vilka nazister har exempelvis Stephen King och Haruki Murakami kvar att mörda?

På bara några sidor känner jag igen dem och andra framgångsrika författare som Lugn, Öijer, Bukowski eller Duras. De har hittat ett tilltal i en tematik som gjort dem till de.

Är det demoner, droger och alkohol som är Kings nazister? Han skrev Lida, där en författare torteras av en psykotisk sköterska. Knackarna, året senare, där utomjordingar tar sig in i huvudpersonens huvud och börjar knacka. Huvudpersonen - också här en författare, får energi av det här knackandet och uppfinner en massa saker. Bland annat en telepatisk skrivmaskin vilket hade varit behövligt för King då han under arbetet med romanen, aktiv i sitt kokainmissbruk, fick sitta och skriva med tussar i näsborrarna för att inte blöda ner tangentbordet. Kort sagt, försöker han kväva sina demoner genom att släppa ut dem i form av galna fans, rymdmänniskor, övernaturliga väsen och djävulska clowner?

Murakamis sätt att skriva om protagonister som sätter sig i brunnar och dras in i drömlika händelser de inte kan påverka. Är det hans sätt att slå ihjäl i-led-nazister? Att bryta sig ut från det strikta, inrutade liv han lever med långdistanslöpning och skrivande? Murakami menar att det gäller att stärka kroppen för att orka med att sätta sig vid skrivbordet och dyka djupt ner i själen och bli kvar där i fem, sex timmar. Motion, bra sömnvanor, mat och disciplin är vanor han odlar för att orka bli kvar i ensamheten.

Varken Murakami eller King verkar känna efter hur mycket som finns kvar i kreativitetstanken för dagen. De går till sina jobb, skriver till lunch och tar därefter en promenad eller löprunda och skriver sedan ytterligare ett pass för att på kvällen läsa.

Men King har också odlat andra vanor och trots det varit produktiv i sitt författarskap. Han har gått på jobbet packad och ändå lyckats skriva böcker som publicerats och blivit populära. Cujo skrev han så påverkad att han inte kommer ihåg skrivandet av den.

Charles Bukowski är en annan författare som garanterat skrivit en del som han inte kommer ihåg tillblivelsen av. Dagen efter en bläcka brukade han sovra bland papperen och ibland hittade han något guldkorn som satt direkt. En rad, ett stycke, en dikt, sidan av en novell eller en annan längre berättelse. Mer ofta fick han samla ihop, redigera och slänga, om inte sober, så i ett bättre skick än tidigare. Med en mer nyktert närvarande inre kritiker. En metod och ett råd som Hemingway också lär ha använt och delat med sig av. Att stänga dörren till sin inre kritiker med alkohol och öppna upp, radera och ändra nykter.

King ger inte mycket för myten om den känsliga författaren som behöver stänga dörrar och sudda en groteskt skarp verklighet med whisky. Måhända är skapande människor utrustade med en större känslighet och på så sätt mer exponerade för att hamna snett i ett missbruk. Men också sophämtare och diskare hamnar i missbruk påminner han oss om, och alla kommer med samma försvarstal. Det förljugna om hur drogen behövs för att dämpa livets orättvisa, dömande demoner, ensamhetens vrål, sömnproblem, den inre kritikern eller vad det nu än är. Helt oavsett titel, bakgrund, kön eller etnicitet så finner drinkarna, för eller senare, sig biktande framför porslinstolen och där låter de alla likadant när de vrålar ut det de så hårt försvarar.

Men det går inte att entydigt säga att avhållsamhet från alkohol ger större möjligheter att nå det som själen rymmer, att skriftligt komma i närheten av det man måste få ut. Det beror på vilken människotyp man är, tänker jag. För världslitteraturen är fylld av genier som lyckats trots eller tack vare sin vingliga livsfärd. Bellman, Arthur Rimbaud, F. Scott Fitzgerald, Hans Fallada. Är det alkoholen som förstärkt synapserna och kopplat dem samman mot det de måste synliggöra och därmed förgöra, som Duras menar, eller hade deras produktioner haft ännu högre litterär verkshöjd, varit än mer omfattande utan alkohol och droger?

King behöver inte längre whisky eller burkar med Miller för att kunna skriva. Numera stänger han dörren till sitt arbetsrum genom de vanor han vårdar och håller vardagsvärlden på avstånd genom hårdrock på hög volym. Jag antar att redigeringsarbetet på det sättet inte blir lika omfattande, han kommer garanterat ha en klarare bild av böckernas skrivprocesser.

Precis som Murakami har jag fimpat och börjat reflektera över mina dryckes- och matvanor. Jag har inte blivit nykter som King, men det händer mer sällan att jag dricker på sättet jag gjorde tidigare. Jag slår inte igen dörrar med alkohol lika ofta och försöker också sätta upp dagliga och veckoliga tidsmål för att få kontinuitet i mitt skrivande. Jag har försökt ta till mig en del av de här herrarnas råd och ändå tycker jag att den där tvivelapan sätter sig och tjattrar ”varför, lönlöst, patetiskt och kan inte” väl ofta i mitt huvud. Beror det här på fortsatt bristande vanor, talang eller uteblivna nazister? Kanske krävs det ytterligare fem romanutkast? Eller är det min personlighet det går an på? Kanske är det sättet jag är satt samman på? Hur mitt inre är beskaffat med en mer högljudd apa?

Jag petar på piltangenten med pekfingret och låter markören springa över sidan. Trycker ned tangenter utan att urskilja vilka eller hur de hör samman och raderar sedan allt. Ett uppvärmande inför fingervalsen som ska komma. En sorts ordlös flödesskrivning. Den övning en skrivcoach lärde oss att göra, fast med ord då.

”Tänk inte, sätt pennan mot papperet och bara skriv. Vadhelst som kommer upp”, sa hon och delade ut papper och pennor. ”Och om ingenting kommer så skriver ni jag har ingenting att skriva.” Hon satte igång en timer på femton minuter på mobilen och sa varsågod. Pennor sattes mot papper, det krafsades och skrevs. Folk tittade upp och tänkte, fastän jag tydligt hade hört henne säga att just det var otillåtet så fångade folk tankar, skrev dem som ord. Själv skrev jag många rader av Jag har ingenting att skriva, hos skrivcoachen. Mitt papper innehöll också andra ord och meningar, men i egentlig mening innehöll de ingenting annat än just detta Jag har ingenting att skriva. Inte ett spår av en nazist att gruppera mig runt att avrätta. Inte ens ett fotsteg från en kollaboratör fanns att följa.

Jag petar markören framåt, tänker att jag värmer upp skjutfingret. Snart kommer det att lossna. Jag kommer att hitta något så angeläget att gräva upp att jag inte kan låta bli att formulera mig runt det. För inom mig finns den. Besattheten. Jag vet det. Men inför vad?

När jag ser tillbaka på allt jag ändå har skrivit så går utanförskap som en röd tråd genom texterna. Missbrukare, fyllon, kufar, vårdtagare, människor i marginalen, jag känner mig trygg att orientera mig i de sammanhangen. Förmodligen för att jag har setts på det sättet själv och därmed också identifierat mig som en människa som står utanför. Jag har under lång tid också valt utanförskapet. Kanske är det därför att skriva, när jag väl gör det, kan ge mig sådan tillfredställelse. För att skriva är att vända sig mot världen och bort från den på samma gång, som Karolina Ramqvist skriver i sin essäistiska berättelse Det är natten.

Är det där jag ska fortsätta sondera terrängen? Hittar jag mina nazister i utanförskapet?

Duras skriver om tvivlen födda ur ensamheten. Ögonblicken, eller stunden när man ställs inför sinnets ifrågasättande av allt. Inte bara inför självuppfyllelsen och den oskrivna texten, utan också, eller mer rätt, i synnerhet, med den tvivlande blicken riktad utåt. Mot äktenskap, vänner, väggen, världen, allt, förutom barnet, skriver hon – själv skulle jag skriva hunden istället för barnet. Hon skriver hur att tvivla inför livet är att skriva. För ur ensamhetens födslovärkar kommer förhoppningsvis sann text.

Jag trevar runt med blicken där jag sitter. Ser min Jack Russel sträcka ut sig på fårskinnsfällen framför tv:n. Recenserar han sig själv någon gång? Tänker sina hundtankar om hur han borde och inte borde? Svansen vispar igång när vi får ögonkontakt. Jag hinner le innan jag känner tyngden av orden i böckerna bakom min rygg. Tänker på syftningsfel, kongruensböjningar och den oförmåga jag ändå måste besitta och ser mot krucifixet på väggen ovanför datorskärmen.

Gud hjälpe mig!

Vi människor spikade alltså upp Guds son på ett kors för att han utgav sig för att vara just det. Så kan ett provokativt deklarerande och kritikens effekter också yttra sig. Ett ifrågasättande av en gudsröst som enligt kristen tro går att spåra tillbaka till Adam och Eva och mitten utav Edens lustgård med kunskapens träd. Hur de enligt Bibelns Första Mosebok förleddes av ormen, smakade på frukten och därefter blev till gudar på sättet ögonen öppnades på dem. Människan såg sig själv med kritiska ögon, i och som en del av skapelsen, och skylde sig. Och till denna dag lever vi med den dödliga vakenheten.

För strikta evolutionstroende har kritiken mot en skapelsegud varit helt nödvändig. Att vetenskapligt närma sig upptäckter och sanningar om det naturliga urvalet hade tagit mycket längre tid om inte kyrkan och kristendomen tvingats att reformeras av kritiken.

Men det är inte bara Adam och Eva, även om de var först. För ifrågasatte inte också den man som sa sig vara Guds son, Jesus från Nasaret, Gud genom att i plågor på korset i den sjätte timmen med hög röst utbrista: ” Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?[1]”

Det är mänskligt att ifrågasätta och kritisera. Och har man iklätts en törnekrona och spikats upp på ett kors efter att först ha tvingats till förödmjukelser av alla dess slag så är kritiken, eller ifrågasättandet av Gud välbefogat. Även om han var den han deklarerade, Guds son, så agerade han mänskligt.

Innan tvivlet hade Jesus redan sagt: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.”[2] Han hade vänt sig till en av de förbrytare som hängde på kors bredvid honom och sagt hur denne istället för att plågas på platsen som kallades Skallen skulle vara med honom i paradiset redan samma dag. Och efter att ha ställt frågan om varför fadern övergett honom så återkommer Jesus efter ytterligare en tids lidande till att suga i sig av det sura vinet en av soldaterna sträckte upp med en spetsad svamp till att säga att det är fullbordat.

Jag tolkar det här som att Jesus plågas, vacklar, ja kanske rent av tvivlar och övertygas om vissheten i att han är Guds son. Han har inte många sekunder kvar att leva och lyckas ändå i den stunden kväva sin inre kritiker.

Att prövas och att pröva. Kritiskt tänkande är från den första människan, genom släktena och den som sade sig vara Guds son, till dagens mer sekteriska tider en nödvändighet. För var finns det en risk att människor hamnar om vi adderar auktoriteter och plockar bort det kritiska tänkandet? I Jonestown, Rancho Santa Fe och Waco? I sekterism helt enkelt.

Både den inre och den yttre kritiken behöver finnas där för att utveckling ska kunna ske. Men dess tidpunkt, typ och intensitet tänker jag måste vara rätt så att människan som är utsatt för den också kan ta till sig och göra det bästa utav den.

Jag minns euforin när fem av mina dikter, 2013, publicerades i antologin, 11 Poeter, Det står skrivet av Miders förlag. Hur jag kort därefter kontaktades av en agent som bad mig sätta samman en diktsamling då denne trodde jag var redo för att publiceras enskilt. Det var jag inte. Jag trodde att jag hade något alldeles unikt i mig. Att allt jag skrev var, om inte bra, så originellt. Jag förstod inte alltid själv vad jag ville säga med det jag skrivit men förutsatte att det inte spelade någon roll. Det var känslan det skrivna gav som var det viktiga. Jag hade hittat en formel jag inte hade något recept på och det var bara att fortsätta att skriva på det sättet. Min kritiska röst var om inte knockad så på väg mot canvasen. Den raglade viskande fram i ett publiceringsrus. Det hela var pinsammare än den mest isolerade och tondöva Idoldeltagares första möte med offentligheten. Jag kom undan med blotta förskräckelsen. Vaknade upp långt senare och tackade min lyckliga stjärna för att ingenting av det jag skrivit hade publicerats. För att agenten inte kunde presentera mina dikter för förlaget. För det var bortom dåligt. Till mitt försvar hade jag bara skrivit i två år. Korta texter, prosalyrik och små betraktelser, ofta hämtade från vardagen.

När jag tio år senare läser det jag skrev så ser jag den där sköra naiviteten i en del texter. Många av dem är hudlösa och omedelbara och därför också rätt pinsamma. Men trots bristerna så tycker jag att tilltalet i vissa hittar fram till hjärtat. Allt var inte rätt igenom dåligt ändå, men jag borde ha låtit texterna dra till sig och sedan öppnat dörrar mot röster som sa saker som: Stryk, se över och gör om. Röster som uppmuntrade läsandet och till att ha tålamod. Hur jag måste se texten på ett mer opersonligt sätt, för det den var, och reflektera över vad det var den rymde. Tematiskt, själva klangen, och sedan ner på detaljnivå med allt som där hör till.  Jag var otålig och läste texten för tätt, utan avstånd och öppnade inte dörrar. På sin höjd gläntade jag på någon.

Jag har lärt mig att hur det precis som när man som barn var på cirkus är lättare att uppfatta helheten om man inte har näsan strax ovanför sågspånet. Nu behöver man kanske inte som Murakami rent fysiskt lägga sitt manuskript i en låda. Men tanken är ändå inte så dum. Att göra det man kan för att glömma det och låna ut den där lådan av text. Låta läsare kritisera ett första utkast innan man tar sig an texten med nya ögon för att implementera eller åtminstone allvarligt överväga att ändra de delar som läsarna entydigt kritiserar. För någonting betyder det, om flera oberoende ögon uppfattar att något skaver.

King menar att det bland en del författare finns ett motstånd mot detta granskande och ändrande utefter vad publiken efterfrågar. Att det närmar sig att fnaska sig till framgång. Känner man på det sättet menar King att man bör fråga sig om man överhuvudtaget vill ge ut sina romaner. Varför inte bara låta manuskripten ligga kvar i lådor eller hålla dem ännu säkrare mot kritiska ögon genom att låsa in dem i bankfack? som ryktet säger att J D Salinger lär ha gjort.

Över mitt skrivbord ligger synonym- och citatböcker, Bibeln, tidningen Klass, Svenska skrivregler, en kalender, häftapparat, travprogram, en obetald veterinärräkning, köpekontrakt på huset vi nyss köpt, böcker av Duras, King och Murakami och naturligtvis så står också   kaffemuggen där. Den som genom frekventa påfyllningar ständigt förs mot munnen. Pennor ligger strödda runt tangentbordet och Post-it-lappar sitter fastsatta i en rad mot skärmens nederkant. Jag lutar mig fram mot en rosa lapp och påminns om ett råd av King.

Författare bör ställa sina skrivbord i hörn eller mot väggar, står det på lappen.

Även om livet också går att se genom en döende fluga mot en vägg så måste betraktandet ibland lyftas bortom det jag stirrar mot för att se det viktiga. Livet. Måste det, som jag läser mig till att det är för Duras, vara en motsättning mellan ett seriöst författarskap och att leva? Går det att checka in på kontoret och skriva som Murakami och King och sedan checka ut sitt författarskap för dagen, eller är det ständigt pågående? Något som inte går att stänga av helt och hållet? Skriver de, inte för att utrota nazister, utan av vana? Var det därför J D Salinger efter tre romaner låste in sina manuskript i bankfack? Kanske var han inte alls rädd för kritik utan bara skrev på, av vana, ointresserad av att ge ut dem. Låste han in manuskripten endast som ett sorts orubbligt eftermäle?

Samtidigt, den rosa lappen vittnar om hur åtminstone King är medveten om att checka ut från betraktandet, insamlandet och skrivandet. Att förhålla sig kritiskt till också det. Hålla det på avstånd och ge rum för det viktiga. För livet är inte till för konsten, det är tvärtom, som King skriver.

Jag går efter raggsockorna jag har kvar som ett värmande minne från mormor och sätter mig i stolen vänd mot väggen, tar en klunk av det ljumma kaffet, lutar mig tillbaka, sträcker ut armar och händer och prövar sedan tangenterna med fingertopparna. Skriver Framför mig strålar skärmen och hör genast recenserande röster. Ur en dörr uppfattar jag typiskt och banalt, ur en annan skvalar fniss.

Som för att hinna före kritiken dansar jag med fingertopparna över tecknen utan att trycka ned dem. Och så lägger jag an tyngd, tar sikte på rösterna och skriver: Det tomma Word-dokumentets markör blinkar: du kan inte, du kan inte, du kan inte!

 Referenslista:

Bibel 2000. Libris förlag.

Duras, Marguerite (2019), Att skriva. Översättning Kennet Klemets. Ellerströms förlag.

Ramqvist, Karolina (2016), Det är natten. Norstedts förlag.

King, Stephen (2017) Att skriva. Översättning Ola Larsmo. Albert Bonniers förlag.

Murakami, Haruki (2017), Författare till yrket. Översättning Eiko och Yukiko Duke. Norstedts förlag.

[1] Bibel 2000, Markusevangeliet 15:34

[2] Bibel 2000, Lukasevangeliet 23:34