Tre timmar av nattskiftet återstår när jag närvaromarkerar i rum C-123. Jag gör det för att det är så vi ska göra, men mest för att Desirée ska se att jag gått för att avlösa Rofta.

I en sprucken skinnfåtölj bredvid sängen, med en typisk blånoppig kommunfilt runt benen, sitter hon med handen runt C-123:s handled och stryker hans hud med fingrarna. Med den andra handen håller hon mobilen mot låret. Skenet lyser upp ansiktet, eller mer pannan och det yviga håret, för huvudet är tungt, ögonen, de blinkar, stängs.

”Hur är det med honom?”

”Oj, vad du skräms!” Säger hon lite för högt, som för att markera att hon inte sov. ”Andningen var lite rosslig tidigare men nu är det superlugnt.”

Hon sätter sig upp i fåtöljen, sträcker fram händerna och drar med handflatorna över ansiktet och säger: ”De var här och gav honom morfin och Robinul för en timme sedan. Sköterskan hjälpte till med att lägesändra så det räcker med att vi rör honom lite.”

Våra rörelser är varsamma, rösterna viskande. Det luktar som av en månader febersjuk människa. Sött, men ändå motbjudande påträngande. Det marmorerade mönstret över den gamla huden skvallrar om en förestående total celldöd. Vi är högtidligt medvetna om kampen och rör oss som anställda inför en forna tiders fattighusföreståndare.

Rofta droppar ögondroppar, fuktar munhålan med en svabb och stryker cerat över läpparna. När hon är klar pratar vi om resten av boendet, om Gustaf, vår senaste arbetsplatsträff, saffranskakan och om gårdagsnattens brand i möbelvaruhuset, bara några hundra meter bort.

Kontrasten mellan vårt mer vardagliga prat och det vördnadsfulla är besynnerlig. Det är som att se på Lyxfällan i en ekande katedral. Vi rör oss i två parallella världar samtidigt.

”Något bestämt de vill att han ska ha på sig?”

”Nej, ingenting. Men Desireé och jag tänkte svarta linnebyxor den rödrutiga skjortan och koftan som han gillade. Vad tror du om det?”

”Det blir fint. Den koftan ÄR Gustaf.”

”Kläderna ligger på bordet, bredvid den där skärmen.”

Jag ser palmer på kritvita stränder, klarblått vatten ut mot horisonten, sugrör i två öppnade kokosnötter och i nästa bild ett blont barn med armpuffar som i ett leende från kind till kind visar upp gluggarna mellan mjölktänderna.

”Hans barn och barnbarn?”

”Ja, jag hörde att de sagt att de inte hade tid själva men att de krävde att det alltid skulle finnas någon vid hans sida. De uppdaterar de där bilderna varje dag.”

”Från …?”

”Thailand.”

”Thailand?”

”Ja.” Hon kammar det helt vita håret, lägger kammen på nattduksbordet och går mot änden av sängen. ”Jag går på ledigt nu, du får ha det så bra om vi inte syns mer.”

”Tack detsamma,” säger jag, ställer ryggsäcken mot väggen och sätter mig i fåtöljen som fortfarande håller Roftas värme. 

Hon lyfter på täcket vid hans fötter, känner på benen och lägger varsamt tillbaka täcket och nickar mot mig och går iväg.

Så är det bara jag och en döende man kvar. Hans sista bostad, mitt jobb, att hjälpa honom vidare. Hjälpmedel sammanfösta i ett hörn står redo att återlämnas, tvätt väntar på att tvättas, en kropp ska strax kläs en sista gång, resterna av ett liv delas och splittras. Allt i Gustafs närhet väntar på hans sista andetag.

Jag gör som Rofta, kramar hans hand och lutar mig tillbaka i fåtöljen. Viskar att det är Magnus och att allting kommer att bli bra. Hasplar ur mig floskler innan jag tystnar inför allvaret och bara sitter och lyssnar på de oregelbundna andetagen och känner ryckningarna i fingrarna.

Ett liv kommer att ta slut här. Det svartvita bröllopsfotot i mitten av hyllan, hundarna - alla Border Collies förutom ett med en äldre Gustaf tillsammans med en Golden Retriever - som står slarvigt ditställda skymmer fotona av barn och barnbarn. Det större fotot på toppen av bokhyllan av honom med en hästmule över axeln. Bilderna på alla plan, bitar som berättar om vad hans liv innehållit.

Han ser så stark ut, där han står och håller tömmarna, säker. Och jag tänker att det är för litet. Själva dödsspringan, stunden. Ett liv går inte att koncentreras med ett svep över en bokhylla. Allt känns så banalt. Det oerhörda allvaret med ett livsavslut i kontrast mot fotoskärmens bilder, likt döden inte angick dem. Men på samma sätt är det med mig. Jag kommer att gå av mitt skift, äta frukost, sova och fortsätta. Livet stannar inte upp.

Så går minuterna, halvtimmen och timmen.

Jag sitter med Gustafs hand i min men har blicken mot mobilskärmens löpsedlar om bombningar och bränder när jag hör andningen rossla till och vänder mig mot honom. Jag stryker hans panna med en fuktig handduk. Det blir lugnare och jag sätter mig med hans hand i min igen.

Det känns nästan pliktskyldigt och jag tänker på vad jag ska äta när jag kommer hem. Hur jag ska uppnå B-nivå i spelet Gran Turismo. Hur jag borde skriva och läsa mer istället för att slösa bort mitt liv på dataspel. Ta saker mer allvarligt, närma mig döden och livet. Jag sitter och fogar samman meningar, sträcker mig efter chokladen i min väska och sätter girigt i mig den. Gör litteratur av stunden och känner skuld inför mina egna tankar. Hur kan jag?

Sitta och tänka på allt jag ska göra i närvaron av Gustaf och hans sista kamp. Känna längtan och vällust. Äta Plopp. Vara på ett annat ställe än just här.

Fotoramsskärmen blinkar till och svartnar och en ny bild visas på skärmen.

Den visar exakt samma bländvita strand i en annan vy.

Och så händer det. Jag känner hur det rycker mer i Gustafs tumme. Andningen blir mer kippande, han rosslar, det bubblar som ur en halvfylld slang dränkt i en diskho ur mungiporna. Så kniper han min hand hårdare i en sista inandning. Greppet mjuknar, dragen i ansiktet slätas ut och så upplever jag en kyla dra igenom mig.

Jag sätter mig upp och tittar på honom. Viskar ett fånigt :”Gustaf.” Känner efter pulsen på handleden och halsen, lägger örat mot munnen, men allt är stilla.

”Han är borta”, säger jag när jag minuten efter att ha ringt till sköterskan för att komma och dödförklara Gustaf, ber Rofta hjälpa mig att ta hand om honom. Vi är mitt uppe i morgonrundan. De boende har börjat vakna och fråga efter sina mödrar och var de är. Men turligt nog så är två ur dagpersonalen tidiga och kan hjälpa Desirée med resten av de boende medan vi byter en sista blöja på Gustaf och tvättar och klär honom.

När han ligger när med linnebyxor och kofta, händerna knäppta vid naveln bredvid det vitduksklädda bordet med bibeln och ljuset så ställer vi oss vid sängen och sänker våra huvuden. Vi dröjer kvar inför döden, sänker temperaturen på elementen för att försena förruttnelseprocessen och öppnar fönstret så att Gustafs själ ska hitta ut.

Jag ligger i sängen och petar bort en mangobit från frukostmuslin med tungan. Tuggar den söta flingan, sväljer och famlar vidare i mina tankar på vem C:123 var. Gustaf.

Hur han hasande kunde komma genom korridoren och fråga efter något att äta. Hur han gnällde över att det bara var bröd och smör trots att gurkskivorna dallrade över ett centimetertjockt leverpastejtäcke. Sättet han efter att ha fikat tackade och tog i hand, satte sig på sängkanten, slog ihop och sedan sopade av fötterna med händerna innan han la sig.

Nätterna han var mer förvirrad och orolig och var tvungen att ta sig till lagården för att hjälpa stoet som höll på att föla. När han letade efter Noa eller Wilma och var orolig över att hundarna var kvar ute i mörkret bland lokattsspåren han sett ute i snön. Då var han vild av ångest och behövde lugnande.

Nu slipper du allt det där, tänker jag. Nu slipper du höra oss prata om våra ledigheter och ditt tillstånd. Dina barn. Vilket avstånd till dig hade de? Och hur fungerar egentligen den där fotoramen de skickade kort till ? Signaler genom rymden, från en verklighet till en annan. Kabel och satellit. Hur fungerar det? Du vet, där du nu står med dina hästar och hundar.

Jag vänder mig om i sängen och drar täcket över huvudet. Men tankarna rusar vidare. Namn, mot ändar som upplöser sig.

Jag vänder mig igen.

Ville du ens ha någon där? Skulle jag vilja ha en vårdare som mig själv vid min dödsbädd? Jag vet inte om jag skulle vilja ha någon där, alls? Varför skulle det vara så självklart? En så djupt naket och personlig stund.

Jag drar ner täcket och känner den mer svala luften strömma över bröstet. Från grannen över mig hörs nyhetsmorgons jingel och jag tänker på min totala och pinsamma brist på känsla inför samtidens rörelser. Identifikationen. Kunskapen. Vad som toppar film, musik och tv-serielistor. När försvann allt det?

Och så ser jag de där bilderna. En kritvit strand med palmer och parasoller, en smältande glass som hålls upp framför kameran av ett leende barn, vågsvall på håll. Och jag slås av hur det inte är den åldrade sjuka människan som avlägsnar sig, utan hur det är världen som drar sig undan. Till sist finns inget annat kvar än bilder från ett obekant landskap, vilket måste göra det lättare att släppa taget. Skulle jag? Släppt taget om din handled ?

Det skaver, och jag vänder mig om och drar med tungspetsen över tänderna. En dörr öppnas och stängs, steg och klickande från klor i trapphuset och jag hittar ytterligare ett förtorkad fragment från en främmande kontinent. Kokos. Jag gnisslar ner flingan med framtänderna och upplever en sällsam tillfredställelse.