fredagarna hade ett tydligt mönster på den tiden, man hade "överlevt" en ny vecka i skit hamnen. Hade ett mobilt nät då, med as långsam uppkoppling och var tvungen att rationalisera vad man skulle använda sin surf till.
Men blev oftast musik eller porr.
Japp, de finns ett tydligt mösnter av dåliga val från mitt håll.
Beroende på vilket håll fyllan tog en. Ibland blev det kaotisk, alltsammans.
Folk och händelser liksom flöt ihop till en jobbig smet som man inte kunde komma undan.
De va nästan något meditativ med de där ciggen emellan, iaf i början.
Allt mynnade ut i samma skit, en trött avslagen kamp för överlevnad.
Mitt problem, om man kan kalla det för det är att de fanns aldrig någon plan.
Det va ingenting jag suktade efter att bli.
Ville aldrig hjälpa samhället.
Ville inte ens hjälpa mig själv.
Men det va något med skrivandet som hela tiden lockade mig tillbaka till det. Som ung så var jag dyslektiker och hade inga planner på att någonsin utrycka mig genom ord.
Så van vid att folk alltid skrattade åt mig när jag försökte utrycka mig med ord.
Antar att när jag upptäckte hur musik text (stärkt av själva låten) kunde sätta ord på känslor som jag knappt visste om att jag hade.
Det drog igång något.
Men det fanns ingen plan.
Mer än att jag va trött på att min känslor dikterade mig.
Folk har alltid hånat mig.
För minskat mig,
föremjukat mig.
Och jag gillade inte hur dem kunde få mig att må.
Kunde inte acceptera att hela mitt liv skulle se ut så här.
Att hela mitt liv att jag skulle vara så mjäkig och maktlös.
Så det startade något.
Det är därför (tror jag) mina ord är ganska hårda.
Egentligen så är det mig själv som jag adresserar.
När alla är dit och alla är dat, så är det liksom mig själv jag säger det till.
Skiter egentligen i, i vilket sinne folk ser sitt liv i.
Skiter i vad folk tror på. Och vad folk följer.
Men det är något i processen av att grilla mig själv, som jag känner har effekt i mitt liv.
Liksom bedövad inför allt som andra männsikor kan göra, gott som ont.

Del två i hela sitta och skriva grejen, va / är att man kan ta något ganska hemskt och pinsamt, och måla om det. Ur ett annat perspektiv. Ett perspektiv av att sälja händelsen, i stället för att gömma sig för den.
Helt plötsligt så va skiten, när skiten inträffade, helt plötsligt inte bara skit utan något användingsbart.
Av all skit, så kunde man ta en del av skiten och sätta den på display.
Man kunde utrycka något genom den skiten.
Liksom förmedla vad man egentligen tycker om ens tid här...

Del tre, men framförallt så gav det en något att lägga tiden på.
Ty de är det snabbaste sättet att förlora sig själv på, att inte ha något att lägga sin tid på.
Skrivandet är ett ganska bekvämt sätt att döda tid på.

Del fyra, ibörjan innan pk skiten kom in på poeter och förstörde allting. Så uppskattade jag all skit man fick för ens texter.
Alla glidningar för stavfelen.
Alla debatter.
Ett hav av hat rullade min väg och jag gillade det.
Varje gång man publiserade något så vart man tvungen att slås för det som stod skrivet.
Igen, jag började skriva för att bli starkare. Inte bli accepterad och älskad av alla.
Plus att det är fejk, jag gillar verkligen inte fejk skiten.
Hellre ärligt hat, än oärlig kärlek...
eller något i den stilen iaf.