Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Reflektioner från Fantasy Island

Natten fångar mig ofta. När solen gått ner här på Fantasy Island (där jag sedermera bor och lever) och alla tvingats hem. Solens avsaknad kan då ge mig en sorts nedvarvning. Kombinerat med droger och alkohol såklart. En viss typ av människa tycks jag ju ha fötts till att bli trots allt. Med alla brister och fördelar det kan komma med. Ensamheten jag delar livet med har blivit till en kär vän. Låter kanske konstigt att säga, men det är faktiskt så. Lite som en missbrukare blir van i sitt beteende och sina vanor har jag anammat denna ensamhet som en ritualistisk del i min vardag. Det är inte så att jag är direkt antisocial. Eller.. Det beror nog på vem du frågar. Jag trivs nog bäst med min dator, kaffekopp, en joint och tomheten. Men jag kan också trivas i andra människors sällskap. Så är det. Även om jag kan verka tystlåten eller helst håller mig runt mina nära vänner. Energin har alltid varit det viktigaste för mig, kanske för att jag alltid haft svårt att uttrycka det som jag känner inom mig i sociala sammanhang och större grupper, och framför allt framför folk jag känner mindre än vad deras namn är. Om vi skulle ses på en fest kanske jag aldrig skulle tala med dig. Som du redan vet. Och jag ångrar faktiskt det. Även om jag vet vem jag är och är någorlunda bekväm med det så är mina brister emellanåt oerhört plågsamma för mig. Jag känner mig som en nattfjäril, inkapslad i en tom glasburk. Inte hela tiden, men det är en känsla som har växt till att på ett mjukt sätt stanna med mig genom min tillvaro.

Jag hade nog velat förstå dig, och när jag gjorde slut ( även om det knappt hade börjat) så va det inte för att slippa VILJAN att lära känna dig. På ett öde fält av intorkat brunt gräs, omringat av snöklädda snötoppar, finner jag alltid mig själv i en kamp mot den andra. Den där andra versionen av mig själv som spetsat sig fast sedan urminnes tider. Någonstans i min hjärna utspelar sig alltid detta, och i stunder är verkligheten så oumbärlig, som scener från en planet ljusår från våran egna, att jag inte kan släppa det ifrån mig. Som en tonåring är beroende av sitt datorspel, eller som jag själv var med min gitarr I en yngre version av mig själv. Att kunna älska fullständigt ärligt med dig hade kanske varit en positiv utveckling i båda våras världar. Men när jag slutar springa slutar hamsterhjulet att spinna. Och kanske mina handlingar gjorde dig fullkomligt besviken i den person som jag till slut uppvisade. Detta skulle förstås vara 100% rättfärdigat.

Kan kärlek vara gränslös som smärta är? Har jag glömt mig själv i en egoistisk förbannelse-svär

Just nu är det svart men jag tror det kommer att bära. Kanske ses vi igen någon dag, och kanske kan våra världar kollidera igen. Jag hoppas bara jag kan styra min värld till en fruktsammare plats. Där träden bär frukt, där det finns frukt för två. För två till en.

//Reflektioner från Fantasy Island




Skapa | Skriva av kalles
Läst 172 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-03-13 00:21



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

kalles
kalles