I

Hur glesa är inte alla husfönster hela dagen, både här och långt härifrån - som om genom vatten komme natten; som om jag är ensam med Gud och jag inte är här och ingen är där.

Gata och vallgrav och naken park flyter snart tillsammans. Osynligt drivs vintersolen fortfarande fram här, medvetslöst, likt en flyktig blind pärlstjärna, såsom en drunknande man, en ofödd eller glömd eld.

II

Mousserande över den mörka gatan spikar vinterbarnen ihop en lådbil och sprayar den sista förkortade timmen med sina rop, med kysk eld.

Tänk att härifrån, långt till väster, se dagen an, som sedan måste gå till förmörkelse och lyssnandet till det avdunstande ljudet från öde gator.