Kvinnan sticker ut huvudet
genom fönstret
och andas in rå luft,
dimma simmar ner
i halsen på henne
till hennes oroliga mage.

Mumlar och stönar
under vikten
av morgondagg.
Hon kan nästan
smaka gräset därifrån.
Föreställ dig vägen
ned till havet.

Det blåser nu en vind
som hon inte har känt
på flera år.
Den brukade flytta henne,
glida hennes hår
fram och tillbaka.
Så nu bär hon alltid upp det,
de rödlätta bundna lockarna,
där ingen någonsin kan
hitta dem.

Våta händer glider
över glasrutan
och det är bara
nu som hon inser
att hennes huvud
känns lite för tungt
på hennes hals.

Halsbandet pulserar
mot nyckelbenet
och kanske är det
ensamheten,
tänker hon.
Det förbryllade sätt
varpå hon hör
fåglarna kvittra
på okänt avstånd
förstärker intrycket.

Hon undrar
hur det skulle kännas
att flytta.
Hon tar ett steg
bort från fönstret.