Inne i tågkupén, på den välkända resan söderut, har vi än en gång sjunkit ner i de grårutiga tygsätena, radat upp vår utrustning, och påbörjat en hundraåttio minuters lång skollektion i just ingenting. Svenska landskapsmålningar och meditation avlöser varandra och vår fröken går förbi våra bänkar, barfota, utan att behöva se biljetten. Vi sitter precis där vi skall.

Vi är inte heller ensamma på turen. Fler än vi vistas i vår transportvagn. Men vartannat säte är tomt, vilket varskor om den ovanliga värld vi just nu lever i. Men denna säregna placering förstärker också känslan av att vi snart kommer att få mer svängrum. Mer andningsutrymme. Vi vallfärdar mot vårt Mecka i väst. Mot en ännu glesare bygd. Mot Grönbete.

Medan tåget tar oss närmare vårt mål, förhör jag dig än en gång på multiplikationstabellen. Vid det här laget kan du den utantill. Snödroppar och klockor, vita, blå och gula sippor; alla finns på dina fem fingrar.